Nyfattigdom

Jag har jobbat för 109 kr/timman på hemtjänsten i sommar. Förra året jobbade jag som guide och hade en lön på 19000 kr i månaden och sommaren dessförinnan arbetade jag som guide och butiksbiträde för 114 kr i timman.

Man skulle kunna tror att min utbildning sträcker sig till gymnasiet och att jag är i tjugoårsåldern. I själva verket är jag fyrtio år, har en högskoleutbildning i pedagogik och litteratur och är gymnasielärare på pappret. Dessutom har jag en eftergymnasial scenisk utbildning och har arbetat som skådespelare till och från i femton år.

Men säger väl ni, du har väl ett välbetalt arbete på terminerna och tjänar bara lite extra sådär på somrarna. Men nej, de senaste tre åren har jag i terminerna haft cirkelledaruppdrag några gånger i veckan och sen haft lite projektanställningar på låt säga två veckor i stöten sedan har jag stämplat. Nu har jag blivit utförsäkrad och får ut några tusenlappar i ersättning.

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det finns många med mig som har det på det här sättet men som känner att det är skamligt och pinsamt att prata om det. Människor med högskoleutbildning som slavar inom vården för en spottstyver eller människor som dukat under av alla marknadsmässiga krav och går sjukskrivna år efter år medan de går på Soc. Några hamnar i FAS 3 och jobbar i princip  gratis där.

Misstänksamhet och följdfrågor om lathet och/ eller social oförmåga finns alltid i allmänhetens ögon. Det kvittar hur samarbetsvillig och diplomatisk du som arbetslös är, i samhällets ögon är du alltid en smitare.

Det finns olikheter hos människor. Vissa är mer avstängda andra mer känsliga.Vissa är mer reflekterande andra mer ytligt skaffade. Vissa har starkare självförtroende andra svagare och i självförtroendet ligger mycket av att våga vilja orka klara av de krav arbetsmarknaden ställer på oss idag.

Jag själv står t ex inte ut med mobbing antingen jag själv eller någon annan utsätts för det och jag reagerar starkt på orättvisor. Man kan säga att arbetskonflikter tär mer på mig än vad det tycks göra på andra.

Men det är klart att jag kan härda ut och hålla humöret uppe (om det är en kortare anställning) men frågar man mig efteråt (på nån utvärdering) säger jag alltid precis hur det är och jag har den begåvningen att jag brukar träffa mitt i prick. Som bekant finns det ju ingenting som gör människor så förbannade (egentligen rädda och förtvivlade) som när man råkat komma åt deras ömma punkter.  Men negativa strukturer uppmärksammas förr eller senare och det ligger alltid människor bakom de strukturerna. Fast att komma tillbaka på en arbetsplats efter att man kritiserat den det kan man ju drömma om i det här arbetsklimatet...

Det suger att vara fattig och sysslolös. Att leva ekonomiskt begränsat innebär att leva torftigt och att aldrig kunna resa eller unna sig något gör människor deprimerade efter ett tag.

Min fasta övertygelse är att ingen människa vill vara sysslolös egentligen och att alla människor har förmågor som de vill och kan utveckla om de inte är deprimerade. Alla människor har drömmar som de vill realisera och de borde ges möjlighet till det.

Men att marknaden inte vill ha fler estetlärare och att teaterbranschen inte vill ha skådespelare som vägrar sälja sig i ur och skur kan jag inte ändra. Lika lite som att museibranschen faktiskt kan tänka sig att ta emot teaterpedagoger och skådespelare men till lägsta möjliga lön (för att inte konkurrera ut sin egen museipersonal ) och att hemtjänsten ( ett av samhällets hårdaste arbeten) tacksamt tar emot alla vikarier för ett spottstyver till lön.

Det blir till att vänja sig vid att tänka kreativt och försöka skapa sina egna arbetstillfällen, göra sig oumbärlig så länge det bara går...


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig skriva mer!

Teater och sexism

För några år sedan var det ett jävla hallå i medierna angående sexism inom teaterbranschen. Det gjordes en undersökning om att typ var femte skådespelerska hade blivit sextrakasserad på arbetet. Teatervärlden  hamnade för första gången under lup och tvingades offentligt konfronteras med sitt arbetsklimat och sina arbetsmetoder. Mycket nyttigt för en bransch som alltid sett sig stå över verkligheten. Därefter reviderades uppgiften och P1 ( som stod för undersökningen) fick be om ursäkt för att de farit med osanning.Men var det verkligen så osant det där om sexismen egentligen och stämde verkligen P1:s siffror så illa? Det blev en livlig debatt och äntligen kom genusproblematiken på allvar in i teatervärlden (vilket ju inte var en dag försent...)

Jag sitter på ett kafé i Malmö och pratar med en mycket god vän. Vi pratar om våra teatererfarenheter. Min vän är en av dessa mycket levande och insiktsfulla personer som också har sin bakgrund i teatervärlden. Vi gick bägge estetisk- praktisk teaterlinje, när utbildningen var relativt nystartad. Hon gick i Helsingborg jag i Växjö. När jag gick Skara Skolscen gick hon Kalle Flygare, när hon gick Kulturama och Teaterstudion jobbade jag i fria teaterprojekt och när hon sökte Dramatiska Institutet sökte jag Teaterhögskolan. Vi har bägge arbetat professionellt med teater samt som teaterpedagoger och vi har bägge läst genus på universitetet.

När vi nu sitter och pratar märker vi att våra erfarenheter från framförallt teaterskolorna är mycket lika. Vi har bägge fått en rejäl dos sexism och blivit ganska stukade av den hiarkiska miljö som teaterbranchen står/stod för. 

1993 gick jag Skara Skolscen, en yrkesförberedande scenisk utbildning. Min tanke var att bli skådespelare och jag hade därför redan tidigare gått estetisk-praktisk teaterlinje på gymnasiet. Skara skolscen var/är en välrenomerad förberedande scenisk utbildning. I skolans informationspapper stod att man arbetade enligt den professionella teaterns grunder. Det lät bra tyckte jag. Första terminen blev dock lite av en chock för mig.

Vårt första undervisningsblock som var i sex veckor leddes av en manlig ca 55- årig skådis. Undervisningen under dessa sex veckor tycktes mest gå ut på att befästa stereotypa könsroller i destruktiva parrelationer (jag behöver väl inte tilllägga att det var heterosexuella sådana det gällde).
Minns speciellt en övning.

Vi delades upp i par: kille och tjej. Vi hade till uppgift att gestalta en destruktiv relation. Killen fick till uppgift att på olika sätt förnedra tjejen och alla medel var tillåtna. Under improvisationens gång skulle dock några moment ha genomförts. Killen skulle bland annat få tjejen att tvätta hans fötter samt få henne att klä av sig inför honom (och publiken, alltså klassen) Improvisationen tog slut när den ena parten ( i denna övningen tjejen) bröt ihop men detta kunde ta lång tid vilket innebar att improvisationen kunde hålla på i timmar. Jag minns att läraren vid ett tillfälle dunkade en kille i ryggen efter en lyckad improvisation och sa "bra du har kommit i kontakt med det kvinnohat vi alla går omkring och bär på"

Jag var chockad. Jag som var uppväxt med en feminsitiskt orienterad mamma och som haft två starka kvinnliga teaterlärare på gymnasiet. Vad skulle jag göra?! Jag var rädd att ilska av läraren skulle uppfattats som okvinnligt så jag grät mest på hans lektioner istället. Detta fick till konsekvens att jag blev uppfattad som överkänslig. Så här i efterhand har jag förstått att  min "överkänslighet" var  självbevarelsedrift för att slippa vissa övningar. Så blev det också, jag slapp göra den tidigare beskrivna övningen på ett konventionellt sätt. Jag var den enda tjejen som fick vända på rollerna. Jag skulle förnedra min manliga medskådespelare. Men övningen blev inte riktigt den samma då kvinnliga förnedringsstrategier oftast ser och uppfattas annorlunda än manliga sådana.

Visst kunde jag förnedra killen och visst fick jag honom att bryta ihop, bara det att bemötandet från läraren efteråt inte var det samma som när killarna slutfört sina förnedringsuppgifter. Minns att jag fick sätta mig inför hela klassen och bli utfrågad av den manliga läraren om jag verkligen gillade män eftersom jag uppvisade ett sånt förakt för killen i improvisationen. Minns att jag hamnade i försvarsställning och skämdes. Jag kände mig dum och misstänkliggjord för manshatare.

Det här är bara ett exempel på  hur undervisningen kunde gå till på Skara skolcen anno 1993. Min goda vän på kaféet i Malmö berättar att det främsta skälet till att hon blev utgallrad från Kalle Flygares andra år var att hon va för mullig och inte visat ambition nog att vilja gå ner i vikt. Detta sagt på fullt allvar av en manlig medelålders skådis till en då tjugoårig kvinnlig teaterstudent!

Vi kommer in på andra situationer. Jag minns ett prov på Teaterhögskolan i Sthlm 1997. Hur vi sökande i fjärde provet skulle gestalta en finsk dansbana. Vi var ihopparade som vanligt, kille och tjej. En tjej skulle bli över och hennes uppgift var att konkurera ut en annan tjej och "sno" hennes kille. Jag tyckte uppgiften var obehaglig. Inte nog med att vi befann oss i en extrem konkurenssituation redan, nu skulle vi dessutom gå till handgripligheter och konkurera ut varandra. Och det var tjejerna som skulle agera ut gentemot varandra.  Jag minns rörelselärarens käcka kommentar som ett hån, hon sa att det var en härligt avslappnad övning även om det ju var ett utslagsgivande prov.

Jag minns att jag inte kunde göra övningen. Jag minns hur jag räckte upp handen istället och sa att jag hade ont i knät (vilket jag hade) och att dom andra blev jämna par om jag inte var med. Sen minns jag att jag satt på en stol och tittade på. Jag var inte ledsen för att jag agerat som jag gjort däremot var jag ledsen för att jag förstod där och då att jag räknat ut mig själv och det för att jag inte stod ut med den värld jag kämpat så hårt att få tillhöra. Det är väl ingen överraskning att jag sprack och aldrig kom in på Teaterhögskolan.

Efter det arbetade jag på en institutionsteater en stund. Jag var väl inte direkt förvånad över att den manliga regissören nöp mig i rumpan varje gång jag gick förbi, jag var inte heller särskilt förvånad över att han och de manliga skådespelarna använde sig av olika härskartekniker mot mig och den andra kvinnliga skådespelaren. Jag tänkte såhär är branschen. Men på premiärsfesten kände jag mig kränkt när flera av de manliga skådespelarna i berusat tillstånd tafsade på mig och försökte dra ner mig i knät. Och jag blev besviken på att den ända reaktion den erfarna kvinnliga skådisen gav på det som hänt var  "Men Erika,du vet väl hur män är..."
Men jag svalde vad skulle jag göra, det var ju bara 1998 och tio år kvar till diskussionen om genus och sexism inom teaterbranchen.

Så nog måste man väl ändå säga att det funnits rejält med sexism inom teaterbranchen enas jag och min goda vän om!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Poesi

Berättelsen om Tulf

Tulf

viftar på svansen (när flickor kommer förbi)

Vill gärna lukta skrev

båd fram och bak

Vill vara nära,

jucka mot

tätt inpå

Lapa fitta

Slicka öra

Är det, det bästa som han vet?

Tulf viftar på svansen

när det bjuds till bords

men

Matte och Husse håller honom tyglad

gärna mat och sprit

(ibland en kaka hasch)

men längre får det inte gå

Tulf får inte gärna sova deras säng

(där går faktiskt gränsen)

Tulf kan bli så påträngande  

och även om det bara är att sparka till honom 

(det är ingen fara då han alltid kommer upp igen, en markering bara)

känns det jobbigt

tycker Matte.

Matte som ensamt ansvar haft

(innan Husse som pekar med hela handen mot både henne och Tulf kom in i bilden)

vet ändå att det inte solklart är

vem som är beroende av vem  

Matte behöver Tulfs viftande snällhet

(när Husse blir för svår)

och Tulf sin Matte

för kanske… värmens skull?

Synd bara att flickorna flyr Tulf …

men titta där en kvinnflicka

kanske hon…

en aning bedagad men ett väl så gott parti åt den tilltufsade

en flickvän kanske…

en alltiallo

som kan

torka

skit,

blod

svett

och tårar

när livet blir för svårt (helst utan att knysta)

Men vad hände egentligen

var kvinnflickan ett sådant  trolöst exemplar?

(vännerna står frågande)

till en början visade hon en sådan sammarbetsvilja  

vilket gladde alla i Tulfs umgänge

(då slapp ju dom

vara

hjälpande hand

mecenat

vakt

och

kamrat)

Det gick som det gick

allt verkade ju så bra

en tjej lika knepig som Tulf

men

oj

hon ställde krav

jobbig

jävla typ

gråta

gnälla

vilja

förändra

Bäst att leka ensam igen

som förut

kanske hitta någon

annan snedbruten figur ( som Tulf själv)

som kan acceptera

att knullas

vind för våg

sedan

äta

skita

dö

tack och adjö

Men är då Tulf dum?

nej, inte alls

han bara beter sig så

för att slippa tänka

tycker han har nog med att överleva/ övervintra

och måste då vara till lags

för att få omvårdnad

av

någon

vem som helst

men helst

någon

med fitta (såklart)

Ser du Tulf så ler och viftar han på svansen glatt

Skrattar höga gälla skratt och skuttar borden kring

hoppas  få något av resterna…

Ja, ser du Tulf så ler och viftar han på svansen glatt

Skrattar höga gälla skratt och skuttar borden kring hoppas få något av livsresterna

Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

sex

Det här med sex alltså.... finns det något mer trivialiserat och exploaterat ämne idag men som samtidigt  beskrivs som ett tabu som måste överskridas till varje pris?  Överallt pratas det om sex, det skrivs om sex, det filmas och framförallt det slås mynt av sex. En vanlig dag kan t ex se ut såhär i media.

Metro har ett 13-sidigt extra nummer om sex i skånebilagan. I bilagan kan man bla läsa om att Svensson tar över porrfilmandet, om vilken av de vanligaste dejtingsajterna som har högst liggfaktor, och vilka platser man bäst kan knulla på utomhus i Malmö.Samtidigt har en av kvällstidningarna på löpet en rubrik som  lyder "100 någonting" personer i Malmö är otrogna" och går där igenom hur detta går till via sajter med sexdating och swingersklubbar.

Dessutom på samtliga kanaler visas både i fiction,  fakta- och informationsprogram om prostituerades liv och leverne, några par har sex inför öppen ridå och fråga Olles programledare ger sig ut på snaskiga sexäventyr. På gymmet lärs pooldancing ut, På P1 pratas det om polygami som ett alternativt levnadssätt. Och på avantgardistteatrarna spelas nyskriven dramatik om sex, våld och porr och  performanceartister penetrerar sig med dildos inför publik

Samhället är fullständigt besatt av sex och vi människor uppmanas att se på oss själva som konsumenter när vi skaffar sex. Behovet framställs som likställt med att äta eller skita. Jag funderar på vad ett sådant synsätt gör med oss som människor. För samtidigt som sex beskrivs som en trivial och en helt igenom individuell sak (ett behov som måste fyllas när kåtheten pockar på) så är vi väl medvetna om att sex är ett mycket effektivt maktmedel som används vid våldtäkter och krigföring, då är sex plötsligt ett maktmedel vi måste reglera med lagar och förordningar.

Vi bekymrar oss över att antalet tonåringar (fler pojkar än flickor) som börjat prostituera sig växt de senaste åren. Att ungdomarna ser sex som en vara bland andra handelsvaror och sig själva som konsumenter eller produkter. Men vi ser inte sambandet mellan deras praktik och samhällets synsätt att implementera att sex är frikopplat från självet, kroppen och sinnena. Och många av oss skaffar gladerligen sex på exempelvis nätet eller krogen med syftet att bara fylla ett kroppsligt behov utan att ta notis om den tillfällige partnen.

Jag kommer osökt att tänka på Kajsa Ekis Ekmans beskrivning av den prostituerade i hennes bok "Varat och Varan". Där beskriver Ekis hur den prostituerade för att klara sin syselsättning tvingas dela sig i två och se sex som en helt igenom frikopplad sak från sitt själv och sin kropp. Men den prostiterades strategi  fungerar ofta illa då kroppen och självet är en enhet och inte kan frikopplas från sinnena och känslorna.

Oftast kan man bara frikoppla sig själv från den sinneliga, fysiska upplevelsen sex är med hjälp av bedövningsmedel som t ex alkohol eller droger. För sex är påtagligt nära och väcker känslor och tankar, det ligger i aktivitens natur då upplevelsen är fysisk per definition. Att trivialisera kraften i sex är som att  trivilisera upplevelsen av kroppen och jaget och att förneka att sex kan vara obehagligt.

Jag säger inte att man inte kan ha sex utan att vara kär och ha en behaglig upplevelse ändå, jag säger inte heller att man inte ska experimentera med sex om man vill det eller välja andra levnadsätt än de konventionella levnadssätten.
Det jag säger är att vi ska passa oss för att se oss själva och varandra som produkter som vi bara utnyttjar för egna behov. Det jag säger är att vi ska se oss själva som levande varelser med ett mänskligt värde och inte reducera oss själva och våra medmänniskor till döda ting och handelsvaror!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Systemkritik

Jag är ingen postpostmodernistisk tänkare, jag tror inte på idén att makten svävar runt i ett vakum och dyker upp utan att tillsynes ha något samband med strukterna i samhällskroppen. Jag tror alltså på att det finns strukturer! Och jag blir provocerad av böcker och filmer som typ likställer att hälla ut ett glas mjölk med ett krig. Jag tycker det förytligar sättet att se på verkligheten och gör människor förvirrade. Det skapar dimmridåer och gör att vi handlar i blindo.

Vi lever i en tid som kallas ideologiernas död och vi famlar efter verktyg. Verktygen hette länge Marxism, Liberalism, Anarkism och Konservatism och fungerade som både förklaringsmodeller och vertyg för att förändra eller konservera världen. Jag tror att dessa modeller inte längre är tillräckliga för att förklara hur världen ser ut idag och det är bland annat därför vi söker oss till tankesätt som t ex postmodernismen (som jag därmed inte påstår är en politisk ideologi ). Nu vill jag poängtera att jag pratar om en övergripande nivå av politik (jag pratat alltså inte om någon specifik kamp exempelvis facklig mm.)

Det finns olika sätt att tackla ideologiernas död för tänkande vänstermänniskor. Man kan krampaktigt hålla fast vid sin ideologi och  reagera med aggressivitet om någon kommer med en invändning. Man kan blir desillusionerad, lägga av att tänka på de stora världsomspännande frågorna och sluta sig inåt till den privata sfären eller kan man gå över till belackarna och påstå att allt är tvärtom "Det som är upp är ner och det som är ner är upp". Det alla de här strategierna har gemensamt är förträngning vilket omöjliggör ett konstruktivt  tänkande och handlande.

Ingenting i vår värld är statiskt så inte heller samhällsstrukturer. Utan att anamma något postpostmodernistiskt löst sammansatt tänkande om att allt svävar i luften ser jag det som att makten har oformulerat sina strategier. Makten har tagit intryck av de gamla ideologierna och mixat ihop dem så de blivit en effektiv kontrollapparat som är svår att se igenom. Då en väl invand retorik används invaggas folk i trygghet att det kanske nästan är som det var innan bara lite mer annorlunda. Kanske är det ändå lite mer socialistiskt eller kanske lite mer liberalt eller kanske lite mer kapitalistikt eller kanske lite mer feminstiskt eller kanske lite mer miljövänligt eller kanske inte? Vad är det för styrelseskick vi har egentligen? 

Många anar att något är annorlunda mot tidigare då förklaringsmodellerna inte riktigt överensstämmer med verkligheten men man säger ingenting om det. Det känns skrämmande.Istället låtsas man att allt är som det alltid har varit och då kan man lättare behålla sina ideologiska rötter som man anamat någongång i tonåren eller i tjugoåren. Det blir så så mycket lättare då. För det är smärtsamt att oformulera sig och förlora sina illusioner. Det är svårt också om man vill bli framgångsrik och få en betydande plats i samhällsmaskineriet. Det är ju inte taktiskt att ställa sig utanför och kanske bli misstänkliggjord. Nej, gud förbjude låt mig få vara en del av kollektivet!

Men läget är allvarligt. Vi står snart inför ett faktum att en helt igenom centraliserad världsregering styr oss. Ja, jag pratar om en diktatur på världsnivå. I det samhällsystemet kommer våra mänskliga fri- och rättigheter vara satta ur spel.Denna globala kontrollapparat är skapad från kunskaper och av erfarenheter från välkända  ideologier som fascism, marxism, marknadsliberalism och kapitalism (och faktiskt även feminism) men den är sin egen skapelse.

Med hjälp av ett rigoriöst övervakningssystem, med en reglerad marknad som styrs av några få företag kopplade till ett fåtal personer kommer makten kunna skapa ett elitsamhälle där man sorterar bort icke önskvärda element såsom funktionshindrade av olika de slag samt allehanda kritiskt tänkande människor som är emot systemet. Detta kommer man b la göra genom ett aggressivt folkreduceringsprogram, fosterdiagnostik och genom att intensifiera patologiserandet av kritiskt tänkande människor (det är här de ökade antalet av personlighetsstörningar och boktavskombon kommer in). Dessutom kommer man använda klimatfrågan (något man redan gör) som ett skäl till att påskynda processen. Genom att skrämma skiten ur oss om en stundande miljökatastrof kommer många nationer frivilligt ge upp sin självbestämmanderätt.

Om man läser nyhetsmedia noggrant framförallt den utländska  kan man konstatera att  mainstreammedia länge pratat om en VÄRLDSREGERING och både tidningar och politiker använder begreppet "THE NEW WORLD ORDER". Men hemma i Sverige där vi har en  lång tradition av auktoritetstro och underordning av staten stänger vi av öronen och låtsas som om det är som det alltid har varit.

Eftersom det skett så mycket begreppsförskjutningar de senaste årtiondena har den mesta systemkritik som framkommit  förvandlats till konspirationsteorier av systemet och av intelligentsian. Detta har skapat en rädsla oss många som i sin tur gjort att debatten avstannat och att ett systemkritiskt tänkande fallit i träda!

Det är dags att öppna ögonen nu och börja se klart på situationen. Inte föringa den och inte förlöjliga personer och grupper som försöker visa på vad som verkligen håller på att hända.
Än är inte slaget om människorna förlorat! 


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Våga prata om alkohol del 2

Tänkte fortsätta reflektera kring alkohol. Fick endel kommentarer på facebook, tack för dom men synd att dom inte hamnade på bloggen. (pga av att jag länkat bloggen till fäjan förståss) Lite trist då jag vill skilja på de olika forumen och inte föra en alkoholdebatt på fäjan. Men det visade sig också att det inte är så lätt att göra inlägg på bloggen då man måste ha ett gmailkonto el en blogg. Ska försöka fixa det där så att det går  att göra inlägg här. Nu får jag pånytt länka till fäjan.

Syftet med mitt inlägg var att synliggöra ett dolt problem. Med dolt menar jag att det är tabu att prata om alkohol bruk/missbruk då "alla" nyttjar det och inte längre känner igen när ett bruk övergår till ett missbruk. Ämnet är också mycket skambelaggt pga de konsekvenser ruset får. Beteendena är inte snygga när man tittar på dom i dagsljus så därför finns en kollektiv överenskommelse i formav "glömska". "Glömskan" fungerar "hyfsat" (förutom vid alltför aggressiva krogbråk, misshandelsfall och våltäkter i det offentliga rummet) men i det privata blir det svårare att täcka över alkoholmissbrukets baksidor (om inte bägge parter har en missbruksproblematik.) Sist men inte minst blir alkoholmissbruket dolt pga att alkoholen i princip sanktioneras av samhället som en säkerhetsventil och ett roligt nöje. Jag måste också påpeka att det är en stor skillnad på samhällets syn på narkotika bruk/missbruk då narkotikan är kriminaliserad. Det gör att människor inte kan hålla på med narkotika lika ohämmat som man kan med alkohol.

Ärligt hur många mötesplatser finns det i samhället där man inte nyttjar alkohol? Inte särskilt många. Det är väl bara på arbetsplatser (skolor och universitet inräknade) samt på gym och på en del cafeér vi inte är tillåtna att nyttja alkohol. Annars i hemmet på middagen med vännerna, på krogen, på klubben, på teatern, på picknicken förväntas vi förtära alkohol. Och det finns alltid skäl till att dricka: man är glad, man är ledsen, man är arg, man är frustrerad, man vill fira, man vill sörja, man vill koppla av, man vill gå igång osv osv.. Och plötsligt dricker man allt för ofta, kanske hela tiden. Så kommer det sig att människor som inte hade särskilt stora problem från början blir alkoholister.

Sen finns det dom som haft det svårt. Många av dom finner alkoholen vid någon svår tidpunkt i livet. Några fann den redan i tonåren och fortsatte supandet av bara farten. Och medan vännerna är upptagna med  karriären, familjen och andra intressen (ibland alkohol fast på en "hobbynivå") har dom deprimerade grundlagt ett duktigt alkoholmissbruk. Dom människorna är ännu mer utsatta och för dom blir alkoholen den enda räddningen.Vi ska vara medvetna om att det finns massor med människor som självmedicinerar alkohol och andra droger när dom istället borde få behandling för depression eller för sin diagnos. Nu ska jag i sanningens namn säga att jag inte är särskilt förtjust i den diagnoshets som brutit ut. Jag är mycket tveksam till att förklara alla social problem som hjärnskador men om det tänker jag skriva en annan gång!

Tillbaka till alkoholen. Det har dom senaste åren öppnats en hel del kommunala inrättningar (i storstäderna iallafall) till hjälp för missbrukare och deras anhöriga. Där tillhandahålls gratis samtalsterapi och självhjälpsgrupper. Jag har själv provat både samtalsterapi och självhjälpsgrupp. De här ställena fyller en mycket viktigt funktion för framförallt dom anhöriga. Och att inrättningarna växt i antal under 2000-talet visar tydligt på det ökade behovet. Men vi behöver platser där vi kan mötas utan att samlas kring alkohol eller missbruk.

Annars tänker jag att vi snart står inför nästa massalkoholisering som liknar den vi hade under 1800-talet när Sveriges befolkning bokstavligen höll på att supa ihjäl sig. Det var tack vare Nykterhetsrörelsen arbetarklassen reste sig och byggde upp välfärden! Idag står vi inför en annan centralstyrd globaliserad maktapparat (då nationalstaten snart är ett minne blott) men glöm inte vilka som tjänar på att ha en sönderstressad försupen avtrubbad befolkning som inte orkar bry sig om politik, det är dom samma idag som igår!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Våga prata om alkohol

Hur vet man att man är tillsammans med en alkoholist? Idag när alla super hedlöst och alkoholen har blivit en helig ko är det extremt svårt att hävda att alkoholbruket hos ens partner blivit till ett missbruk. Allt är ju liksom okej och alla dricker ju och samhällssystemet har faktiskt godkänt den här säkerhetsventilen och uppmuntrar ibland till och med människors ökade alkoholkonsumtion.  För att dricka är ju ett härligt sätt att njuta av livet och slappna av, visst?! Skit samma i hur många våldtäkter, misshandelsfall och barndomar som blir förstörda. Spriten måste vi kosta på oss och ett visst svinn får man räkna med... Att supa skallen i bitar är okej, att käka legala läkemedel är också okej men nåde den som sätter sig på tvären och  inte vill dricka alls, det är faktiskt INTE OKEJ! Men jag förstår visst, det är ju inte så att jag själv aldrig testat alkohol det är bara att när man levt med någon som missbrukar ser man inte den "härliga ansvarslösa aspekten" av drogen  man ser bara det sunkiga, äckliga och tragiska i att en människa går ner sig påhejad av sin omgivning.

En accepterad säkerhetsventil i vårt högpresterande samhälle heter alltså alkohol och varför inte nyttja den när det är så bekvämt... För när man är berusad behöver man inte stå till svars för sina handlingar och därför kan man liksom göra lite vad som helst utan att bli ifrågasatt. Vad praktiskt, man kan tafsa på folk, man kan trakassera folk, sno deras mobiltelefoner, och kissa ner sig och sen rättfärdiga det med att "jag va faktiskt full och kommer inte ihåg". Och det obegripliga är att samhället och dess invånare godkänner beteendet. Till och med självaste rättssystemet tycker det är en förmildrande omständighet att den brottsmisstänkte är berusad. Det kan man se om man undersöker fler rättsfall lite närmare.

Själv var jag med om en obehaglig händelse för nått år sedan. En kompis till mitt ex snodde min mobil. Mycket medveten om att det var min mobil ,då han nämnde mitt namn flera gånger, ringde han till mina kontakter och sextrakasserade dom. När jag polisanmälde saken hävdade åklagaren att det var en förmildrande omständlighet att snubben var berusad, han kunde faktiskt inte ta ansvar för vad han gjorde?! Det här är intressant. Hur långt man kan dra ett sånt resonemang, är det möjligt att snatta eller råna folk och sen bara rycka på axlarna och säga "sorry jag va full"? Jag tog upp frågan. Åklagaren blev en aning besvärad" Ja kanske att du hårdrar det lite." "Jaha (svarade jag) menar du att bara för att det handlar sextrakasserier under alkholpåverkan är det inte så farligt? Vari ligger den logiken?" Att den här snubben ringde mina arbetskollegor och t om en arbetsgivare och snackade dirty om mig ,vilket i förlängningen fick till konsekvens att jag förlorade jobbkontakter, är alltså inget giltigt skäl till att åtala honom. Budskapet killen fick av samhället var: gör vad du vill bara du säger att du var tillräckligt berusad så kommer du komma undan.

Det är sånna resonemang som gör det än svårare att leva med en partner med missbruksproblem. Omgivningen tycker nämligen att fylla är ett fullt accepterat beteende nästan oavsett vad personen gör. För det innebär ju att vi alla har den friheten och det är ju kul eller?  Så vad gör man när umgänget ivrigt påhejar ens partners supande och ser det som "en kul grej" att han/hon blir asplakat medan man själv får byta lakan om natten när personen i fråga kissar ner sig i sängen och ibland förgriper sig sexuellt på en och samtalsnivån ligger nära en imbicills?  Ska man skratta med eller?!

Tänker på "våga prata om det- debatten" och tänker att alkoholkonsumtionen (som väl idag måste ligga procentuellt mycket nära 1800-talets "supa ihjäl sig tid") verkligen har med sexuella övergrepp i gråzonen att göra. Men jag tycker inte att alkoholens roll problematiserades tillräckligt i den debatten. En god vän till mig tyckte det var lite för mycket bekännelse över "våga prata om det debatten" Jag är nog egentligen inte av samma åsikt. Jag tror att det är viktigt att våga prata om tabun ( och då menar jag vårt tids tabun som inte handlar om vågat sex eller drogförhärligande för sånna saker är inte längre tabun det är tvärtom något vi pratar om hela tiden) Och jag tror verkligen att många liksom jag i förtvivlan önskat att omgivningen vågat öppna ögonen och se det man själv tvingats leva med. Att omgivningen såg och brydde sig istället för att ansvarslöst skita i sina så kallade vänner.


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Diagnoshysteri

Den senaste tiden, det handlar om nu och kanske två år tillbaka, har jag när jag hamnat i djupare samtal  med vänner och bekanta allt oftare fått höra berättelser om hur människor fått olika neuvrologiska diagnoser.

Det har varit ganska sorgliga historier om hur personen först iakttagit att de inte orkat med alla vardagsbestyr som att t ex hålla fast/härda ut på arbeten (påtagligt ofta arbetsplatser med missförhållanden och maktkamper), eller att de inte orkat med alltför monotona arbetsuppgifter eller att de vägrat att bli nedtryckta i någon destruktiv makthiarki på arbetsplatsen. Detta har gjort att de varit arbetslösa ofta vilket i sig skapat ett dåligt självförtroende och en sämre ekonomi.

Påtagligt ofta är de här personerna konstnärligt begåvade och har därför sökt sig till kreativa yrken men har även där haft problem med struktur och att få en kontinuitet. De berättar att de har svårt att få ihop vardagslogistiken som tex att hålla tider och kunna planera sin livsföring. Därav har de börjat känna sig utmattade, deprimerade och otillräckliga.

Efter hand har de dragit sig till minnes att de alltid har haft svårt att koncentrera sig, faktiskt redan som barn och att de alltid har varit kreativa men splittrade till sin personlighet. De här dragen har inte dämpats utan istället förstärkts med åren vilket vållat problem. Det som i de unga tjugoåren av omgivningen kunde betraktas som en rolig impulsivitet har med tiden förvandlats till något dysfuntionellt.

När de kommit såhär långt har de ofta sökt hjälp, ibland i flera år faktiskt utan att fått någon. Men idag på tjugohundratiotalet får de gehör och detta snabbt och resolut. Idag har varje "välvillig" läkare en diagnos att ge och tabletter givetvis så läkemedelsindustrin får sitt. Skämt å sido har de blivit skickade på en neuvrologisk undersökning och sedan (nästan alltid) fått en diagnos.

Och så sitter de då mittemot mig och ser sorgsna ut och säger att det är faktiskt är skönt att ha fått ett svar på varför det inte fungerade i livet men att det är en sorgeprocess och ett stigma att inte vara som alla andra. Men försäkrar de, det är faktiskt skönt för de har faktiskt rätt till viss assistans vad det gäller struktur och psykologhjälp mm.

Hm, tänker jag och så börjar jag tänka på mig själv och att deras beskrivning lika gärna kunde handla om mig. Jag har också alltid försökt gå min egen väg vilket ofta resulterat i att jag tagit hårda smällar både psykiskt och ekonomiskt och jag kan ärligt säga att min stolthet (som ibland gränsat till idioit) periodvis sänkt mig långt ner på samhällsstegen.

Men sen händer nått med mig ,jag blir duktigt förbannad. Vad är det för ett jävla samhällsystem som patologiserar de mest kreativa, sökande och reflekterade människorna?! De människor som tidigare gick under benämningen starka personligheter eller ovanligt känsliga ska alltså idag diagnostiseras som störda. Och varför i hela friden premieras de mest oreflekterade, avstängda personligheterna i samhället trots att de sistnämda människorna frivilligt trubbar av sina sinnena med diverse medikamenter eller mental skit. Men det är det ingen som ifrågasätter. Fast det förståss, så länge man inordnar sig i ledet är det okej.

Att människor underordnar sig de neuvrologiska utredningarna är inte konstigt för utan diagnos idag får man  ingen hjälp varken psykologisk eller fysiologisk. Och det är klart att jag vet att det finns människor som verkligen blivit hjälpta av sin diagnos och som annars inte kunnat klara sin livssituation. Det finns också olika grader av problematik vad det gäller add, adhd och asperger men frågan kvarstår vad består diagnosen av? Hur mycket handlar om det neuvrologiska och hur mycket handlar om den sociala, psykologiska och ekonomiska kontext individen lever i /under?

Jag efterlyser forskning på området och forskning på vad det får för konsekvenser för en individs självförtroende vid en diagnostisering. För bilden man får av diganostiseringar är främst positiv, antingen man får bilden av läkarvetenskapen eller av media (av media ofta via ett gäng framgångsrika diagnostiserade kändisar som rider på sin påstådda diagnos som ett bevis på sin framgång.) Men hur väl stämmer den bilden med verklighetens patologiserade människor?

Borde man inte undersöka detta lite närmare? Hur detta fenomen med diagnoser kommer sig och vilka politiska och ekonomiska intressen som kan ligga bakom denna sak? Och om det visar sig att ungufär en fjärdedel av den västerländska befolkningen plötsligen under 2000-talet fått en massa neuvrologiska hjärnskador borde man då inte göra en världsomfattande undersökning om hur detta kan komma sig? Handlar det om miljöförstöring eller vad?

Sen kan jag inte låta bli att tänka på vår allt annat än fina folkhemshistoria . Att det kanske inte är så stort steg från förra sekelskiftets syn på A och B -människor till dagens diagnoser, bara att det yttrar sig på ett annat vis. Nu när vi också med en aggressiv fosterdiagnostik snart kan reducera bort  människor med så kallade defekter (down syndrom mm) är det ju än angelägnare för oss "vanliga" medborgare att förhålla oss kritiskt till medicinen.

Nej, tänker jag fan heller att vi ska behöva underordna oss en köpt läkarkårs utredningar och diagnoser för att få hjälp vid kriser och få vara de människor vi är!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!