Jag har jobbat för 109 kr/timman på hemtjänsten i sommar. Förra året jobbade jag som guide och hade en lön på 19000 kr i månaden och sommaren dessförinnan arbetade jag som guide och butiksbiträde för 114 kr i timman.
Man skulle kunna tror att min utbildning sträcker sig till gymnasiet och att jag är i tjugoårsåldern. I själva verket är jag fyrtio år, har en högskoleutbildning i pedagogik och litteratur och är gymnasielärare på pappret. Dessutom har jag en eftergymnasial scenisk utbildning och har arbetat som skådespelare till och från i femton år.
Men säger väl ni, du har väl ett välbetalt arbete på terminerna och tjänar bara lite extra sådär på somrarna. Men nej, de senaste tre åren har jag i terminerna haft cirkelledaruppdrag några gånger i veckan och sen haft lite projektanställningar på låt säga två veckor i stöten sedan har jag stämplat. Nu har jag blivit utförsäkrad och får ut några tusenlappar i ersättning.
Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det finns många med mig som har det på det här sättet men som känner att det är skamligt och pinsamt att prata om det. Människor med högskoleutbildning som slavar inom vården för en spottstyver eller människor som dukat under av alla marknadsmässiga krav och går sjukskrivna år efter år medan de går på Soc. Några hamnar i FAS 3 och jobbar i princip gratis där.
Misstänksamhet och följdfrågor om lathet och/ eller social oförmåga finns alltid i allmänhetens ögon. Det kvittar hur samarbetsvillig och diplomatisk du som arbetslös är, i samhällets ögon är du alltid en smitare.
Det finns olikheter hos människor. Vissa är mer avstängda andra mer känsliga.Vissa är mer reflekterande andra mer ytligt skaffade. Vissa har starkare självförtroende andra svagare och i självförtroendet ligger mycket av att våga vilja orka klara av de krav arbetsmarknaden ställer på oss idag.
Jag själv står t ex inte ut med mobbing antingen jag själv eller någon annan utsätts för det och jag reagerar starkt på orättvisor. Man kan säga att arbetskonflikter tär mer på mig än vad det tycks göra på andra.
Men det är klart att jag kan härda ut och hålla humöret uppe (om det är en kortare anställning) men frågar man mig efteråt (på nån utvärdering) säger jag alltid precis hur det är och jag har den begåvningen att jag brukar träffa mitt i prick. Som bekant finns det ju ingenting som gör människor så förbannade (egentligen rädda och förtvivlade) som när man råkat komma åt deras ömma punkter. Men negativa strukturer uppmärksammas förr eller senare och det ligger alltid människor bakom de strukturerna. Fast att komma tillbaka på en arbetsplats efter att man kritiserat den det kan man ju drömma om i det här arbetsklimatet...
Det suger att vara fattig och sysslolös. Att leva ekonomiskt begränsat innebär att leva torftigt och att aldrig kunna resa eller unna sig något gör människor deprimerade efter ett tag.
Min fasta övertygelse är att ingen människa vill vara sysslolös egentligen och att alla människor har förmågor som de vill och kan utveckla om de inte är deprimerade. Alla människor har drömmar som de vill realisera och de borde ges möjlighet till det.
Men att marknaden inte vill ha fler estetlärare och att teaterbranschen inte vill ha skådespelare som vägrar sälja sig i ur och skur kan jag inte ändra. Lika lite som att museibranschen faktiskt kan tänka sig att ta emot teaterpedagoger och skådespelare men till lägsta möjliga lön (för att inte konkurrera ut sin egen museipersonal ) och att hemtjänsten ( ett av samhällets hårdaste arbeten) tacksamt tar emot alla vikarier för ett spottstyver till lön.
Det blir till att vänja sig vid att tänka kreativt och försöka skapa sina egna arbetstillfällen, göra sig oumbärlig så länge det bara går...
Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig skriva mer!