Teater och sexism

För några år sedan var det ett jävla hallå i medierna angående sexism inom teaterbranschen. Det gjordes en undersökning om att typ var femte skådespelerska hade blivit sextrakasserad på arbetet. Teatervärlden  hamnade för första gången under lup och tvingades offentligt konfronteras med sitt arbetsklimat och sina arbetsmetoder. Mycket nyttigt för en bransch som alltid sett sig stå över verkligheten. Därefter reviderades uppgiften och P1 ( som stod för undersökningen) fick be om ursäkt för att de farit med osanning.Men var det verkligen så osant det där om sexismen egentligen och stämde verkligen P1:s siffror så illa? Det blev en livlig debatt och äntligen kom genusproblematiken på allvar in i teatervärlden (vilket ju inte var en dag försent...)

Jag sitter på ett kafé i Malmö och pratar med en mycket god vän. Vi pratar om våra teatererfarenheter. Min vän är en av dessa mycket levande och insiktsfulla personer som också har sin bakgrund i teatervärlden. Vi gick bägge estetisk- praktisk teaterlinje, när utbildningen var relativt nystartad. Hon gick i Helsingborg jag i Växjö. När jag gick Skara Skolscen gick hon Kalle Flygare, när hon gick Kulturama och Teaterstudion jobbade jag i fria teaterprojekt och när hon sökte Dramatiska Institutet sökte jag Teaterhögskolan. Vi har bägge arbetat professionellt med teater samt som teaterpedagoger och vi har bägge läst genus på universitetet.

När vi nu sitter och pratar märker vi att våra erfarenheter från framförallt teaterskolorna är mycket lika. Vi har bägge fått en rejäl dos sexism och blivit ganska stukade av den hiarkiska miljö som teaterbranchen står/stod för. 

1993 gick jag Skara Skolscen, en yrkesförberedande scenisk utbildning. Min tanke var att bli skådespelare och jag hade därför redan tidigare gått estetisk-praktisk teaterlinje på gymnasiet. Skara skolscen var/är en välrenomerad förberedande scenisk utbildning. I skolans informationspapper stod att man arbetade enligt den professionella teaterns grunder. Det lät bra tyckte jag. Första terminen blev dock lite av en chock för mig.

Vårt första undervisningsblock som var i sex veckor leddes av en manlig ca 55- årig skådis. Undervisningen under dessa sex veckor tycktes mest gå ut på att befästa stereotypa könsroller i destruktiva parrelationer (jag behöver väl inte tilllägga att det var heterosexuella sådana det gällde).
Minns speciellt en övning.

Vi delades upp i par: kille och tjej. Vi hade till uppgift att gestalta en destruktiv relation. Killen fick till uppgift att på olika sätt förnedra tjejen och alla medel var tillåtna. Under improvisationens gång skulle dock några moment ha genomförts. Killen skulle bland annat få tjejen att tvätta hans fötter samt få henne att klä av sig inför honom (och publiken, alltså klassen) Improvisationen tog slut när den ena parten ( i denna övningen tjejen) bröt ihop men detta kunde ta lång tid vilket innebar att improvisationen kunde hålla på i timmar. Jag minns att läraren vid ett tillfälle dunkade en kille i ryggen efter en lyckad improvisation och sa "bra du har kommit i kontakt med det kvinnohat vi alla går omkring och bär på"

Jag var chockad. Jag som var uppväxt med en feminsitiskt orienterad mamma och som haft två starka kvinnliga teaterlärare på gymnasiet. Vad skulle jag göra?! Jag var rädd att ilska av läraren skulle uppfattats som okvinnligt så jag grät mest på hans lektioner istället. Detta fick till konsekvens att jag blev uppfattad som överkänslig. Så här i efterhand har jag förstått att  min "överkänslighet" var  självbevarelsedrift för att slippa vissa övningar. Så blev det också, jag slapp göra den tidigare beskrivna övningen på ett konventionellt sätt. Jag var den enda tjejen som fick vända på rollerna. Jag skulle förnedra min manliga medskådespelare. Men övningen blev inte riktigt den samma då kvinnliga förnedringsstrategier oftast ser och uppfattas annorlunda än manliga sådana.

Visst kunde jag förnedra killen och visst fick jag honom att bryta ihop, bara det att bemötandet från läraren efteråt inte var det samma som när killarna slutfört sina förnedringsuppgifter. Minns att jag fick sätta mig inför hela klassen och bli utfrågad av den manliga läraren om jag verkligen gillade män eftersom jag uppvisade ett sånt förakt för killen i improvisationen. Minns att jag hamnade i försvarsställning och skämdes. Jag kände mig dum och misstänkliggjord för manshatare.

Det här är bara ett exempel på  hur undervisningen kunde gå till på Skara skolcen anno 1993. Min goda vän på kaféet i Malmö berättar att det främsta skälet till att hon blev utgallrad från Kalle Flygares andra år var att hon va för mullig och inte visat ambition nog att vilja gå ner i vikt. Detta sagt på fullt allvar av en manlig medelålders skådis till en då tjugoårig kvinnlig teaterstudent!

Vi kommer in på andra situationer. Jag minns ett prov på Teaterhögskolan i Sthlm 1997. Hur vi sökande i fjärde provet skulle gestalta en finsk dansbana. Vi var ihopparade som vanligt, kille och tjej. En tjej skulle bli över och hennes uppgift var att konkurera ut en annan tjej och "sno" hennes kille. Jag tyckte uppgiften var obehaglig. Inte nog med att vi befann oss i en extrem konkurenssituation redan, nu skulle vi dessutom gå till handgripligheter och konkurera ut varandra. Och det var tjejerna som skulle agera ut gentemot varandra.  Jag minns rörelselärarens käcka kommentar som ett hån, hon sa att det var en härligt avslappnad övning även om det ju var ett utslagsgivande prov.

Jag minns att jag inte kunde göra övningen. Jag minns hur jag räckte upp handen istället och sa att jag hade ont i knät (vilket jag hade) och att dom andra blev jämna par om jag inte var med. Sen minns jag att jag satt på en stol och tittade på. Jag var inte ledsen för att jag agerat som jag gjort däremot var jag ledsen för att jag förstod där och då att jag räknat ut mig själv och det för att jag inte stod ut med den värld jag kämpat så hårt att få tillhöra. Det är väl ingen överraskning att jag sprack och aldrig kom in på Teaterhögskolan.

Efter det arbetade jag på en institutionsteater en stund. Jag var väl inte direkt förvånad över att den manliga regissören nöp mig i rumpan varje gång jag gick förbi, jag var inte heller särskilt förvånad över att han och de manliga skådespelarna använde sig av olika härskartekniker mot mig och den andra kvinnliga skådespelaren. Jag tänkte såhär är branschen. Men på premiärsfesten kände jag mig kränkt när flera av de manliga skådespelarna i berusat tillstånd tafsade på mig och försökte dra ner mig i knät. Och jag blev besviken på att den ända reaktion den erfarna kvinnliga skådisen gav på det som hänt var  "Men Erika,du vet väl hur män är..."
Men jag svalde vad skulle jag göra, det var ju bara 1998 och tio år kvar till diskussionen om genus och sexism inom teaterbranchen.

Så nog måste man väl ändå säga att det funnits rejält med sexism inom teaterbranchen enas jag och min goda vän om!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Poesi

Berättelsen om Tulf

Tulf

viftar på svansen (när flickor kommer förbi)

Vill gärna lukta skrev

båd fram och bak

Vill vara nära,

jucka mot

tätt inpå

Lapa fitta

Slicka öra

Är det, det bästa som han vet?

Tulf viftar på svansen

när det bjuds till bords

men

Matte och Husse håller honom tyglad

gärna mat och sprit

(ibland en kaka hasch)

men längre får det inte gå

Tulf får inte gärna sova deras säng

(där går faktiskt gränsen)

Tulf kan bli så påträngande  

och även om det bara är att sparka till honom 

(det är ingen fara då han alltid kommer upp igen, en markering bara)

känns det jobbigt

tycker Matte.

Matte som ensamt ansvar haft

(innan Husse som pekar med hela handen mot både henne och Tulf kom in i bilden)

vet ändå att det inte solklart är

vem som är beroende av vem  

Matte behöver Tulfs viftande snällhet

(när Husse blir för svår)

och Tulf sin Matte

för kanske… värmens skull?

Synd bara att flickorna flyr Tulf …

men titta där en kvinnflicka

kanske hon…

en aning bedagad men ett väl så gott parti åt den tilltufsade

en flickvän kanske…

en alltiallo

som kan

torka

skit,

blod

svett

och tårar

när livet blir för svårt (helst utan att knysta)

Men vad hände egentligen

var kvinnflickan ett sådant  trolöst exemplar?

(vännerna står frågande)

till en början visade hon en sådan sammarbetsvilja  

vilket gladde alla i Tulfs umgänge

(då slapp ju dom

vara

hjälpande hand

mecenat

vakt

och

kamrat)

Det gick som det gick

allt verkade ju så bra

en tjej lika knepig som Tulf

men

oj

hon ställde krav

jobbig

jävla typ

gråta

gnälla

vilja

förändra

Bäst att leka ensam igen

som förut

kanske hitta någon

annan snedbruten figur ( som Tulf själv)

som kan acceptera

att knullas

vind för våg

sedan

äta

skita

dö

tack och adjö

Men är då Tulf dum?

nej, inte alls

han bara beter sig så

för att slippa tänka

tycker han har nog med att överleva/ övervintra

och måste då vara till lags

för att få omvårdnad

av

någon

vem som helst

men helst

någon

med fitta (såklart)

Ser du Tulf så ler och viftar han på svansen glatt

Skrattar höga gälla skratt och skuttar borden kring

hoppas  få något av resterna…

Ja, ser du Tulf så ler och viftar han på svansen glatt

Skrattar höga gälla skratt och skuttar borden kring hoppas få något av livsresterna

Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!