För några år sedan var det ett jävla hallå i medierna angående sexism inom teaterbranschen. Det gjordes en undersökning om att typ var femte skådespelerska hade blivit sextrakasserad på arbetet. Teatervärlden hamnade för första gången under lup och tvingades offentligt konfronteras med sitt arbetsklimat och sina arbetsmetoder. Mycket nyttigt för en bransch som alltid sett sig stå över verkligheten. Därefter reviderades uppgiften och P1 ( som stod för undersökningen) fick be om ursäkt för att de farit med osanning.Men var det verkligen så osant det där om sexismen egentligen och stämde verkligen P1:s siffror så illa? Det blev en livlig debatt och äntligen kom genusproblematiken på allvar in i teatervärlden (vilket ju inte var en dag försent...)
Jag sitter på ett kafé i Malmö och pratar med en mycket god vän. Vi pratar om våra teatererfarenheter. Min vän är en av dessa mycket levande och insiktsfulla personer som också har sin bakgrund i teatervärlden. Vi gick bägge estetisk- praktisk teaterlinje, när utbildningen var relativt nystartad. Hon gick i Helsingborg jag i Växjö. När jag gick Skara Skolscen gick hon Kalle Flygare, när hon gick Kulturama och Teaterstudion jobbade jag i fria teaterprojekt och när hon sökte Dramatiska Institutet sökte jag Teaterhögskolan. Vi har bägge arbetat professionellt med teater samt som teaterpedagoger och vi har bägge läst genus på universitetet.
När vi nu sitter och pratar märker vi att våra erfarenheter från framförallt teaterskolorna är mycket lika. Vi har bägge fått en rejäl dos sexism och blivit ganska stukade av den hiarkiska miljö som teaterbranchen står/stod för.
1993 gick jag Skara Skolscen, en yrkesförberedande scenisk utbildning. Min tanke var att bli skådespelare och jag hade därför redan tidigare gått estetisk-praktisk teaterlinje på gymnasiet. Skara skolscen var/är en välrenomerad förberedande scenisk utbildning. I skolans informationspapper stod att man arbetade enligt den professionella teaterns grunder. Det lät bra tyckte jag. Första terminen blev dock lite av en chock för mig.
Vårt första undervisningsblock som var i sex veckor leddes av en manlig ca 55- årig skådis. Undervisningen under dessa sex veckor tycktes mest gå ut på att befästa stereotypa könsroller i destruktiva parrelationer (jag behöver väl inte tilllägga att det var heterosexuella sådana det gällde).
Minns speciellt en övning.
Vi delades upp i par: kille och tjej. Vi hade till uppgift att gestalta en destruktiv relation. Killen fick till uppgift att på olika sätt förnedra tjejen och alla medel var tillåtna. Under improvisationens gång skulle dock några moment ha genomförts. Killen skulle bland annat få tjejen att tvätta hans fötter samt få henne att klä av sig inför honom (och publiken, alltså klassen) Improvisationen tog slut när den ena parten ( i denna övningen tjejen) bröt ihop men detta kunde ta lång tid vilket innebar att improvisationen kunde hålla på i timmar. Jag minns att läraren vid ett tillfälle dunkade en kille i ryggen efter en lyckad improvisation och sa "bra du har kommit i kontakt med det kvinnohat vi alla går omkring och bär på"
Jag var chockad. Jag som var uppväxt med en feminsitiskt orienterad mamma och som haft två starka kvinnliga teaterlärare på gymnasiet. Vad skulle jag göra?! Jag var rädd att ilska av läraren skulle uppfattats som okvinnligt så jag grät mest på hans lektioner istället. Detta fick till konsekvens att jag blev uppfattad som överkänslig. Så här i efterhand har jag förstått att min "överkänslighet" var självbevarelsedrift för att slippa vissa övningar. Så blev det också, jag slapp göra den tidigare beskrivna övningen på ett konventionellt sätt. Jag var den enda tjejen som fick vända på rollerna. Jag skulle förnedra min manliga medskådespelare. Men övningen blev inte riktigt den samma då kvinnliga förnedringsstrategier oftast ser och uppfattas annorlunda än manliga sådana.
Visst kunde jag förnedra killen och visst fick jag honom att bryta ihop, bara det att bemötandet från läraren efteråt inte var det samma som när killarna slutfört sina förnedringsuppgifter. Minns att jag fick sätta mig inför hela klassen och bli utfrågad av den manliga läraren om jag verkligen gillade män eftersom jag uppvisade ett sånt förakt för killen i improvisationen. Minns att jag hamnade i försvarsställning och skämdes. Jag kände mig dum och misstänkliggjord för manshatare.
Det här är bara ett exempel på hur undervisningen kunde gå till på Skara skolcen anno 1993. Min goda vän på kaféet i Malmö berättar att det främsta skälet till att hon blev utgallrad från Kalle Flygares andra år var att hon va för mullig och inte visat ambition nog att vilja gå ner i vikt. Detta sagt på fullt allvar av en manlig medelålders skådis till en då tjugoårig kvinnlig teaterstudent!
Vi kommer in på andra situationer. Jag minns ett prov på Teaterhögskolan i Sthlm 1997. Hur vi sökande i fjärde provet skulle gestalta en finsk dansbana. Vi var ihopparade som vanligt, kille och tjej. En tjej skulle bli över och hennes uppgift var att konkurera ut en annan tjej och "sno" hennes kille. Jag tyckte uppgiften var obehaglig. Inte nog med att vi befann oss i en extrem konkurenssituation redan, nu skulle vi dessutom gå till handgripligheter och konkurera ut varandra. Och det var tjejerna som skulle agera ut gentemot varandra. Jag minns rörelselärarens käcka kommentar som ett hån, hon sa att det var en härligt avslappnad övning även om det ju var ett utslagsgivande prov.
Jag minns att jag inte kunde göra övningen. Jag minns hur jag räckte upp handen istället och sa att jag hade ont i knät (vilket jag hade) och att dom andra blev jämna par om jag inte var med. Sen minns jag att jag satt på en stol och tittade på. Jag var inte ledsen för att jag agerat som jag gjort däremot var jag ledsen för att jag förstod där och då att jag räknat ut mig själv och det för att jag inte stod ut med den värld jag kämpat så hårt att få tillhöra. Det är väl ingen överraskning att jag sprack och aldrig kom in på Teaterhögskolan.
Efter det arbetade jag på en institutionsteater en stund. Jag var väl inte direkt förvånad över att den manliga regissören nöp mig i rumpan varje gång jag gick förbi, jag var inte heller särskilt förvånad över att han och de manliga skådespelarna använde sig av olika härskartekniker mot mig och den andra kvinnliga skådespelaren. Jag tänkte såhär är branschen. Men på premiärsfesten kände jag mig kränkt när flera av de manliga skådespelarna i berusat tillstånd tafsade på mig och försökte dra ner mig i knät. Och jag blev besviken på att den ända reaktion den erfarna kvinnliga skådisen gav på det som hänt var "Men Erika,du vet väl hur män är..."
Men jag svalde vad skulle jag göra, det var ju bara 1998 och tio år kvar till diskussionen om genus och sexism inom teaterbranchen.
Så nog måste man väl ändå säga att det funnits rejält med sexism inom teaterbranchen enas jag och min goda vän om!
Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!
Ja det är verkligen sorgligt att läsa hur unga teaterstuderande kvinnor blev behandlade för 20 och 10 år sedan, ännu sorgligare är det att inte mycket hänt på de här åren. Nu i vår har det ju varit en debatt om sexismen inom operavärlden och där verkar det ju vara mer regel än undantag. Det behöver verkligen komma upp på agendan igen, det är fortfarande vanskligt att kritisera ledningen och "stora" skådisar/sångare eftersom man då riskerar att bli utan jobb i den här extremt konkurrensutsatta branschen. Svårt för en enskild skådespelare att agera på egen hand. Man blir förbluffad, det är ändå 2012, varenda förskola och grundskola i vårt land har genus och jämställdhet på agendan idag, man har planer för jämlikhet, likabehandling,för att morarbeta kränkningar osv osv, personal arbetar med att få syn på egna invanda föreställningar och mönster..Man arbetar verkligen i motvind -det är stora kolosser i samhället man har att tampas med. Kulturbärarna har ju faktiskt ett stort ansvar vad gäller samhällsfrågor och nutida perspektiv - har de inte fattat det eller vill de inte?
SvaraRaderaHelt fruktansvärt!! Att det får, eller har, gått till så här! Blir ledsen och arg av att läsa om sådana övningar, och reaktionerna du fick när du vände på scenariot. Det borde verkligen varit tvärtom- min djupaste respekt till dig för att du inte föll in i normen, utan valde att behålla din integritet. Otroligt sorgligt att det ska ske på bekostnad av en karriär! För att inte tala om alla skådespelare branschen då måste gå miste om. Det här är så uppenbart horribelt, ofta används ju härskarteknikerna mot kvinnor mer subtilt, så att de är svårare att kritisera eller agera mot. Om det ser ut så här på utbildningarna, och det "arbetas in", så låter siffrorna var femte skådespelerska väldigt lågt. Det vidriga är väl att många kvinnliga skådisar har accepterat att det ser ut så här, och tillslut knappt ens uppfattar att det handlar om sexism? Är det för att det handlar om konstnärlighet, "fin kultur" har väl ofta definierats av män? Beklämmande! Det får mig att tänka på Valerie Solanas och det hon skriver om "stor konst" och allt fult och meningslöst som männen upphöjer, i SCUM-manifestet. :) Och tanken på hur omdebatterad den blev då den sattes upp som teaterföreställning nyligen... Omvänt (visserligen draget till sin spets) upprör tydligen fortfarande, det säger något om det nutida (avtrubbade, på ytan "jämställda") klimatet också tycker jag.
SvaraRadera"Då dagens samhälle präglas av enformighet och helt utan relevans för kvinnor återstår för civiliserade, ansvarstagande och spänningssökande kvinnor endast att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa fullständig automatisering [av fortplantningen] och utplåna det manliga könet."
;)
Precis Hanna, det största problemet är som du påpekar att sexismen "arbetats in" under utbildningsprocessen vilket har gjort att flera generationer av idag verksamma skådespelare, regissörer och teaterpedagoger har ett sexistiskt synsätt. Idag har man dock genus på schemat på Teaterhögskolorna i Sverige och jag tror även att medevetenheten höjts på både Skara Skolscen och Kalle Flygare. Dessutom är eleverna mycket kaxigare och mer medvetna om genus då det ju pratas mycket i samhället om sånna här saker.Unga vet också att det finns fler sätt att vara "manlig" respektive "kvinnlig" på än det traditionella sättet av överordning/underordning . Jag hoppas och tror att unga teaterelever inte tar lika mycket skit som vi gjorde! Fast jag vet fall för inte så längesen där det förekomit sexism i undervisningssammanhang och då på gymnasienivå! Men det är också pga av teaterns sexistiska bakgrund som det är så viktigt att pjäser som Scum- manifestet får spelas. Förutom att det är roligt och nyttigt för allmänheten också!
SvaraRaderaVad det gäller operavärlden så är det väl den sista bastionen som finns kvar att frigöra. Men det kommmer nog..