Hur vet man att man är tillsammans med en alkoholist? Idag när alla super hedlöst och alkoholen har blivit en helig ko är det extremt svårt att hävda att alkoholbruket hos ens partner blivit till ett missbruk. Allt är ju liksom okej och alla dricker ju och samhällssystemet har faktiskt godkänt den här säkerhetsventilen och uppmuntrar ibland till och med människors ökade alkoholkonsumtion. För att dricka är ju ett härligt sätt att njuta av livet och slappna av, visst?! Skit samma i hur många våldtäkter, misshandelsfall och barndomar som blir förstörda. Spriten måste vi kosta på oss och ett visst svinn får man räkna med... Att supa skallen i bitar är okej, att käka legala läkemedel är också okej men nåde den som sätter sig på tvären och inte vill dricka alls, det är faktiskt INTE OKEJ! Men jag förstår visst, det är ju inte så att jag själv aldrig testat alkohol det är bara att när man levt med någon som missbrukar ser man inte den "härliga ansvarslösa aspekten" av drogen man ser bara det sunkiga, äckliga och tragiska i att en människa går ner sig påhejad av sin omgivning.
En accepterad säkerhetsventil i vårt högpresterande samhälle heter alltså alkohol och varför inte nyttja den när det är så bekvämt... För när man är berusad behöver man inte stå till svars för sina handlingar och därför kan man liksom göra lite vad som helst utan att bli ifrågasatt. Vad praktiskt, man kan tafsa på folk, man kan trakassera folk, sno deras mobiltelefoner, och kissa ner sig och sen rättfärdiga det med att "jag va faktiskt full och kommer inte ihåg". Och det obegripliga är att samhället och dess invånare godkänner beteendet. Till och med självaste rättssystemet tycker det är en förmildrande omständighet att den brottsmisstänkte är berusad. Det kan man se om man undersöker fler rättsfall lite närmare.
Själv var jag med om en obehaglig händelse för nått år sedan. En kompis till mitt ex snodde min mobil. Mycket medveten om att det var min mobil ,då han nämnde mitt namn flera gånger, ringde han till mina kontakter och sextrakasserade dom. När jag polisanmälde saken hävdade åklagaren att det var en förmildrande omständlighet att snubben var berusad, han kunde faktiskt inte ta ansvar för vad han gjorde?! Det här är intressant. Hur långt man kan dra ett sånt resonemang, är det möjligt att snatta eller råna folk och sen bara rycka på axlarna och säga "sorry jag va full"? Jag tog upp frågan. Åklagaren blev en aning besvärad" Ja kanske att du hårdrar det lite." "Jaha (svarade jag) menar du att bara för att det handlar sextrakasserier under alkholpåverkan är det inte så farligt? Vari ligger den logiken?" Att den här snubben ringde mina arbetskollegor och t om en arbetsgivare och snackade dirty om mig ,vilket i förlängningen fick till konsekvens att jag förlorade jobbkontakter, är alltså inget giltigt skäl till att åtala honom. Budskapet killen fick av samhället var: gör vad du vill bara du säger att du var tillräckligt berusad så kommer du komma undan.
Det är sånna resonemang som gör det än svårare att leva med en partner med missbruksproblem. Omgivningen tycker nämligen att fylla är ett fullt accepterat beteende nästan oavsett vad personen gör. För det innebär ju att vi alla har den friheten och det är ju kul eller? Så vad gör man när umgänget ivrigt påhejar ens partners supande och ser det som "en kul grej" att han/hon blir asplakat medan man själv får byta lakan om natten när personen i fråga kissar ner sig i sängen och ibland förgriper sig sexuellt på en och samtalsnivån ligger nära en imbicills? Ska man skratta med eller?!
Tänker på "våga prata om det- debatten" och tänker att alkoholkonsumtionen (som väl idag måste ligga procentuellt mycket nära 1800-talets "supa ihjäl sig tid") verkligen har med sexuella övergrepp i gråzonen att göra. Men jag tycker inte att alkoholens roll problematiserades tillräckligt i den debatten. En god vän till mig tyckte det var lite för mycket bekännelse över "våga prata om det debatten" Jag är nog egentligen inte av samma åsikt. Jag tror att det är viktigt att våga prata om tabun ( och då menar jag vårt tids tabun som inte handlar om vågat sex eller drogförhärligande för sånna saker är inte längre tabun det är tvärtom något vi pratar om hela tiden) Och jag tror verkligen att många liksom jag i förtvivlan önskat att omgivningen vågat öppna ögonen och se det man själv tvingats leva med. Att omgivningen såg och brydde sig istället för att ansvarslöst skita i sina så kallade vänner.
Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar