Fittstim -min kamp, feminism och åsiktfrihet

Oj, vad det tog hus i helvete när Belinda gav sig (kanske lite planlöst och oreflekterat) ut i världen för att undersöka vart feminísmen tagit vägen och om den spårat ur. I första programmet berättar hon öppenhjärtigt att hon inte längre känner igen sig bland alla exhibitionistiska Femens, på genusdagisen eller bland hen- förespråkarna. Hon känner ett större feministisk engagemang för undersköterskor med låga löner än för den vita medelklassens problematik kring genus.

Det blir lynchstämning då en enad feministisk kulturvänster tar till storsläggan och fullkomligt överröser henne med aggression. Belinda benäms som medelklassfeministen som blivit gubbe och som förlöjligar hela rörelsen. Ja, frågan är om hon överhuvudtaget är feminist (och om hon i fortsättningen får vara med i feministklubben) hon är nog egentligen en antifeminist som älskar Per Ström ungufär. Men ytterst få av de många priviligerade vita kulturskribenterna kommer med någon konkret kritik av innehållet i  programmet. T ex  bestrider ingen (eller ens nämner) den hjärnforskare som berättar att det biologiskt finns små skillnader mellan pojkar och flickors hjärnor som kan yttra sig genom snabbare inlärning hos flickor,  ingen tar upp och försvarar pedagogiken på hen-dagiset, ingen analyserar Femens ursprung och bevekelsegrund och ingen tar upp vad det innebär för ett barn psykologiskt att växa upp utan vetskap om sitt kön.

Kritiken har istället varit svepande och mest gått ut på att Belinda är antifeminist, (nu har debatten nyanserats något.) Undantag finns naturligtvis t ex  när  Moa Svan utifrån sin position som flata berättar vilken fristad ett könsneutralt omklädningsrum har för henne. Annars används t ex argument som: jag är minsann invandrare och har levt i en misshandelsrelation (och det har faktiskt flera i min umgängeskrets gjort)  mot Belindas val av ämnen i programmet, som att det skulle stå i motsättning?!! Det allra tyngsta argumentet mot programmet är dock att det  handlar om "perifiera fenomen"  och därför är ämnena inte värda att ta upp och diskuteras.

Jag blir förvånad, får man inte ha kritik längre, ska locket bara läggas på? Ska bara de världar den etablerade kulturvänstern ser och lever i tas på allvar?! 
Vi som ser andra delar av rörelsen får inte synliggöra och problematisera de frågeställningar vi har. Varför? För att kritiken kan uppfattas som antifeministisk? Vi får inte heller ha andra synpunkter eller åsikter som strider, ja mot vad, den feministiska normen? Det finns alltså ett "rätt" och "fel" och Belinda ser definitivt "fel" saker i sin värld..

Nu till vad jag ser. Jag ser, inte bara MEN en feministisk rörelse som flirtar med sexualradikalismen där många feminister bytt ut ordet prostitution mot sexarbete. Jag ser, inte bara MEN också en mycket förvirrad feministisk rörelse som kämpar för rätten till dominanssex och som därefter förtvivlat rasar när rätten släpper våldtäktsmän fria.Jag ser, inte bara MEN en rörelse som inte ser kopplingen mellan sexulradikalismen och den egna kampen för sex utan ansvar. Jag ser, inte bara MEN en förvirrad rörelser som fixerat sig vid könstillhörighet och lägger hela sin identitetsproblematik till att handla om sexualitet. Jag ser, inte bara MEN en rörelse som reducerat kampen till att handla om hen och rätten att vara transgender. Men om detta får man inte prata, analysera, problematisera.  Det är fel tankar. Lika lite får man prata om vad som ligger bakom att det har växt fram en slags mansrörelse som är återhållet hatisk och antifeministisk. Det som är negativt ska läggas utanför oss själva på vår fiende och dem ska vi inte ägna vår uppmärksamhet mer än att hata. Basta.

I det andra programmet tar Belinda upp männens roll. Av det som är intressant i det programmet är  när Belinda verkligen låter Pär Ström få tala till punkt och uttrycka sina åsikter. För vad är det egentligen han säger, att han känner sig kränkt av en teckning med ett manligt könsorgan på? Här står han inte oemotsagd då Mian Lodalen därefter bemöter hans manliga självömkan med fakta om hur mäns våld mot kvinnor ser ut. Sedan intervjuas Andrea Edwards (som satt upp Scum manifestet på Turteatern), hon berättar om vad hon uppfattar är en konflikt för män. Att de upplever sig själva som maktlösa förlorare men ses av feminister som förtryckare och att det skapar en inre konflikt oss dem. Jag tycker det är jätte intressant! Särskilt intressant blir det när hon berättar att hon kommer på sig själv med att tycka att de jämställda killarna i den mansgrupp som var på teatern och såg pjäsen var mindre attraktiva på grund av sitt feministiska engagemang. Därefter berättar hon att killarna i gruppen själva bekräftade detta och talar om att de fick ligga mindre med tjejer efter att de börjat förändra sin mansroll. Det här är ju super intressant för vad säger det om den manliga och kvinnliga könsrollen? Vad säger det om heterosexualiteten? Sist men inte minst kommer framtidsforskaren Arne Jernelöv som forskar kring kön och också han bekräftar bilden av männen som förlorare i framtiden.

Ja, Belinda är lite pladdrig och täcker inte alls in hela feminismen i sin personliga betraktelse. Men jag förstår inte alla gap och skrik om att det är så fruktansvärt. Inte heller förstår jag att det är så hemskt att göra ett program om mannen. Det är ju av största relevans, för i ett framtida samhälle är det väl tänkt att vi ska fortsätta leva sida vid sida med honom ( obs! jag syftar inte på sexualitet här jag menar att leva samman samhälleligt) och då är det en fördel att förstå varandra (om det inte är tänkt att vi ska eliminera honom?)

Sen är det så konstigt att man ska tysta ner sina meningsmotståndares åsikter. Det betyder nämligen inte att man är för eller tycker likadant bara för att man låter människor tala till punkt och att man vågar se fler sidor av myntet.

Emotional Compensation (Yogi Bahjans tankar vs Erika Stenssons tankar)

Fortsätter att reflektera kring Yogi Bahjans texter, nu om Emotional compensation.

Yogi Bahjans sextonde föreläsning från den 30 juli 1996  handlar om att kompensera emotionellt och dess skadeverkningar. Han resonerar dock på ett lite annat sätt än vad man är van vid från det västerländska synsättet. Emotionell kompensation får många att associerar till försvarsmekanismer där man överkompenserar för någon svaghet man har i sin personlighet.

 

Yogi Bahjan däremot pratar om egot och instabiliteten i de sexton personligheterna som vi alla bär inom oss. Att vi identifiera oss med våra känslor och låter det obearbetade undermedvetna styra våra liv. Att vi därför gör idiotiska val och låter vår intelligens, värdighet och potential att växa som människor gå förlorad. Bahjan jämför emotionell kompensation med att leva sitt liv som full eller berusad. Vår handlingskraft och beslutsamhet att agerar utifrån vårt sanna inre försvinner och vi blir veliga och opålitliga. Vi fastnar i destruktiva resonemang som ”att gräset är grönare på andra sidan” och jämför oss med varandra och rangordnar våra medmänniskor efter status och pengar. Detta menar Bahjan föder det destruktiva egot och gör oss till vedervärdiga och olyckliga människor. 

Hur det kommer sig att vi gör detta fördjupar sig inte Bahjan i då han har fullt upp med att förklara för oss hur vi ska råda bot på detta. Gott så. Det är ju det som är lärarens uppgift, att uppmärksamma eleven på dess svårigheter och sen visa redskap på hur man löser problemen. Bahjans bestämda råd är att gå upp tidigt i ottan och ta sin ”ishnaan” (kall dusch) vilket stärker kropp och själ.” Men ni tycker det verkar vara för enkelt och billigt för att följa rådet” bannar Bahjan. Därefter visar han en kriya och en meditation som arbetar på hur man kommer i kontakt med det oändliga och förgör identifikationen med egot.

Jag tror att han har rätt, det finns flera vetenskapliga undersökningar som visar att just hydroterapi har goda resultat och särskilt vid nedstämdhet och depression!  Men sen kan jag som är en sådan där  olycksalig intellektuell som gärna sitter och analyserar och dricker kaffe/ te på olika caféer) inte låta bli att fråga mig varför människor väljer att leva omedvetna och outvecklade där rädsla och ångest utgör gro- grunden. Och jag kommer fram till att det handlar om komplex och dålig tilltro till den egna mänskliga/ gudomliga förmågan att vila i sig själv och att just denna rädsla är något starka marknadskrafter upptäckt vara ett framgångsrikt sätt att känna pengar på. Men det handlar också om destruktiva maktstrukturer hos gemene man och i Skandinavien säkert också om ”jante”. Om att hålla nere varandra och inte ”förhäva sig” som ju är ett arv från den Lutheranska eran. Och sen självklart handlar det om den egna individens ovilja att arbeta med sig själv då vi ju alla har en lat och bekväm sida inom oss som vill slippa allt som är krävande.

Jag kommer att tänka på ett citat från Nelson Mandela:

”Vad vi frukar mest är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma” 

Och här tror jag vi kommer åt kärnpunkten, att vi är rädda för att vara stora och kraftfulla. Vi förminskar oss och håller nere människorna omkring oss av rädsla att själva avslöjas som bluff. Men om vi tillåter oss att vara så stora som vi faktiskt är kan alla växa och vi kan skapa en tryggare och kärleksfullare värld!

Sat Nam

overcoming the complex of Life (Yogi Bahjan tankar vs Erika Stenssons tankar)

Tänker här reflektera utifrån Yogi Bahjans (kundaliniyogans fader i väst) Master´s of Touch, en bok med hans samlade föreläsningar och klasser. Jag börjar med texten:

Overcoming  the complex of Life (Class six from the Master´s Touch)

 

I denna lektion från juli 1996 föresläser Yogi Bahjan om egots destruktiva kraft. Han menar att när vi identifierar oss med vårt yttre och de roller de representerar i vårt samhälle skapar vi vårt eget lidande och olycka. Yogi Bahjan menar att vi genom att ha den värderande blicken på oss själva och andra skapar en känsla av att aldrig duga och det i sin tur gör att vi försöker t ex korrigera vårt utseende genom diverse skönhetsoperationer eller använda make up för att dölja vårt jag så som vi är skapta. Detta skapar en oändlig kedja av smärta och ångest som gör att vi ständigt måste kompensera vårt ”defekta jag”.Om vi istället bara är vad vi egentligen är, något Bahjan beskriver som vår oändliga själ undgår vi lidandet och kan uppleva sann glädje och lycka. Han menar att vi inte behöver prestera någonting då vi redan är fullkomliga i vår oändlighet. Vår identitet är vår spirituella identitet och det enda vi behöver göra här är att vara i kontakt och följa vår själ genom att vara här och nu. Ge med vår medkänsla, lära av våra medmänniskor och dela med oss av vår inre kraft och visdom.Mot slutet av sin föreläsning ger Bahjan exempel på en kriya och en meditation som kan hjälpa oss att frigöra oss från vårt ego och få oss i kontakt med vårt oändliga.

För mig känns resonemanget sant och riktigt men det är också mycket svårt att leva efter. Vi lever i en extremt materialistisk värld där allt du gör värderas i positivt och negativt och ditt utseende är ditt allt. Särskilt många kvinnor matas med detta sedan de är mycket små. Du har nästan inget existensberättigande om du inte har ett tilltalande yttre vilket i sig skapar mycket lidande och gör att många människor plastikopererar sig (i onödan). Det är oändligt sorgligt och det gäller att inte vara alltför dömande då det inte bara handlar om individen utan också om samhälleliga strukturer som påverkar människor att gör sådana val. En annan sak jag tänkt på i samband med detta är alla könsbyten som görs och som många gånger inte visar sig vara svaret på den berörda individens vantrivsel. Ibland tror jag att det handlar om en alltför stark identifikation av könet som efter könsbytet inte tillfredsställs då det egentliga problemet handlar om existensen i en vidare bemärkelse som är långt bortom könet. Detta anses vara en mycket kontroversiell åsikt i många kretsar.

Jag kommer ursprungligen från den feministiska idériktningen och är väl bevandrad i att se världen i olika samhälleliga strukturer så som t ex patriarkala sådana. Jag ser det som självklart att framförallt kvinnor blir offer för den vinstdrivande skönhetsindustrin som får allt större makt över allas våra liv. Jag tycker därför inte att man ska vara alltför hård med att döma människor som gör plastikoperationer och tycker att Bhajan saknar en medvetenhet om detta i sitt resonemang här. Samtidigt tror jag inte det finns någon annan väg från utseendefixering och identifikationen med det yttre än att vägra den.

Men en märklig utveckling jag funderat över är just den feminsitiska. I den feminsitiska teoribildningen(framförallt inom queerteorin) propagerar man numera hårt för just identifikationen av de yttre rollerna (och olika könstillhörigheter) samtidigt som man säger sig vara emot kategorisering av de samma. Det är en paradox och att man sen hävdar att det inte finns något bakom dessa roller gör teorin hård och cynisk. Detta är något som fört mig ifrån denna ideologi eller från dessa grupperingar, men det finns fortfarande mycket som är värdefull kunskap i det feminsitiska synsättet och som jag håller högt och vill förena med det yogiska perspektivet.

 SAT NAM

Vägval

Gott folk, nu var det så längesen jag skrev att de flesta säkert glömt bort att min blogg existerar (syns du inte finnns du inte ,råder ju dagens devis) och många kanske tror att den är nedlagd. Så är inte fallet det är bara så att jag inte haft något att skriva om. I och för sig har det funnits mycket i mina tankar men inget som jag velat delge på bloggen.Ett nytt år har börjat 2013 och det har gjort att jag summerat föregående år.

2012 var ett omtvistat ödesstiget år, omtalat i Mayakalendern som året då jorden skulle gå under. Enligt andra andliga traditioner menar man att vi går från en tidsålder med hårda maktuppgörelser och stor auktoritetstro in i en annan tidsålder som genom en högre medvetandenivå hos oss människor skapar en ljusare och friare värld. Från devisen "to be or not to be" till "be to be" Som under alla skiften kulminerar den dominerande kraften under brytningstiden och därför har många upplevt starka mörka energier de senaste åren. Jag vet inte om jag helt sluter mig till denna tro, men jag kan villigt erkänna att de senaste åren varit mycket kraftfullt mörka och att det onekligen verkar ljusna lite nu.

Yogi Bhajan som tog Kundaliniyogan till väst under 1960-talet skriver i lärarmanualen The Aquarian Teacher:
  
"The Age of Aquarius is coming our way. Emptiness,insanity, and pain shall be everybody´s affair. People will like to hit walls to find out where they can go. They shall come to you. As insane as the are, if you do not take away their pain, and instead you sit in judgment, you are wrong people. That´s way we wanted to teach you how to remain disciplined in the most undisciplined world. How to grow, to glow. How to serve, to be. First we identify ourselves: we are, we are. Second, our words should be such that should cool down any fire, the desperation, the depression of the person. Third, we must have the power to uplift the soul and serve the person, to be graceful. And finally, we must stand pure." Yogi Bhajan

Både när jag undervisar och när jag blir undervisad i kundaliniyoga upplever jag dess helande kraft.

Jag fann kundaliniyogan i Stockholm 2003. Det var en förvirrad tid för mig och yogan gav mig kraft att överleva. Men självtillräcklig som jag var tyckte jag snart att jag klarade mig utan denna diciplin. Det gick ett par år och jag "skrapade i botten" rejält. Nu började jag yoga på allvar igen och sökte lärarutbildningen 2008. Men så här i efterhand ser jag att jag även denna gång valde destruktivitens väg och tudelade mig. En del av mig följde sanningens inre röst medan den andra delen gick helt emot min intuition som sa mig vad som var rätt och fel. Detta är stick i stäv med själva essensen i kundaliyogan då det främsta målet är att följa SAT NAM den inre sanningen. Jag började dock undervisa och det hjälpte mig då jag fick något att hålla mig i i den tillvaro som alltmer rasade omkring mig. Dessutom upptäckte jag att jag hade mycket att ge som yogalärare. Men inte förän 2012 beslöt jag mig för att på riktigt slutföra utbildningen. Då hade mörkret i mitt liv kulminerat och den ända vägen jag såg var kundaliniyogan. Jag är den vägen tacksam!

Omkring mig ser jag människor som är deprimerade och förvirrade och som tar legala och/ eller illegala mediciner för sin överlevnad skull. Andra jag möter är i desperat jakt efter upplevelsekickar i form av sex, droger och resor men verkar ändå bara bli alltmer allinerade och även de som söker tillfredställelse i sin karriär eller i snabba kärleksrelationer säger sig bli besvikna. En tomhet infinner sig efter hand, var livet inte mer än detta?! Några skaffar då snabbt familj och barn men den gnagande känslan vill ändå inte helt ge med sig. Före detta politiska aktivister känner sig bittra och arga på att världen inte förändrades trots deras ansträngningar, varför blev inte livet mer än såhär?

Många tror att det beror på att de gjorde fel val och grämer sig sen i åratal över det medan andra släpper allt de trodde på och allierar sig med sina tidigare belackare. Men svaret på vårt lidande är att vi inte är i kontakt med oss själva på djupet. Vi måste återkoppla oss till vårt inre och fylla på vår livskraft (prana) så vi kan höja vår medvetandenivå. På det sättet kan vi uppleva verklig harmoni med oss själva och vår omgivning. Vi lever i en värld som förtingligat oss till inte mycket mer än de kläder vi bär på kroppen. Detta gör oss naturligtvis olyckliga för vi är ju oändligt mycket mer än så. Vi är levande, vi har ett medvetande och det medvetandet uppgår i universums medvetnade. Vi är universums kreativa kraft! Jag är du, och du är jag, vi är vi!

Jag avslutar med ännu ett citat av Yogi Bahjan som jag tycker mycket om.

"We are not asking you to became religius. We are definitely ask you become spiritual. For God`s sake, find your soul.Find out where you come from, what you are doing here,and where you are going. Look at the map of your life" Yogi Bahjan

SAT NAM

Nyfattigdom

Jag har jobbat för 109 kr/timman på hemtjänsten i sommar. Förra året jobbade jag som guide och hade en lön på 19000 kr i månaden och sommaren dessförinnan arbetade jag som guide och butiksbiträde för 114 kr i timman.

Man skulle kunna tror att min utbildning sträcker sig till gymnasiet och att jag är i tjugoårsåldern. I själva verket är jag fyrtio år, har en högskoleutbildning i pedagogik och litteratur och är gymnasielärare på pappret. Dessutom har jag en eftergymnasial scenisk utbildning och har arbetat som skådespelare till och från i femton år.

Men säger väl ni, du har väl ett välbetalt arbete på terminerna och tjänar bara lite extra sådär på somrarna. Men nej, de senaste tre åren har jag i terminerna haft cirkelledaruppdrag några gånger i veckan och sen haft lite projektanställningar på låt säga två veckor i stöten sedan har jag stämplat. Nu har jag blivit utförsäkrad och får ut några tusenlappar i ersättning.

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att det finns många med mig som har det på det här sättet men som känner att det är skamligt och pinsamt att prata om det. Människor med högskoleutbildning som slavar inom vården för en spottstyver eller människor som dukat under av alla marknadsmässiga krav och går sjukskrivna år efter år medan de går på Soc. Några hamnar i FAS 3 och jobbar i princip  gratis där.

Misstänksamhet och följdfrågor om lathet och/ eller social oförmåga finns alltid i allmänhetens ögon. Det kvittar hur samarbetsvillig och diplomatisk du som arbetslös är, i samhällets ögon är du alltid en smitare.

Det finns olikheter hos människor. Vissa är mer avstängda andra mer känsliga.Vissa är mer reflekterande andra mer ytligt skaffade. Vissa har starkare självförtroende andra svagare och i självförtroendet ligger mycket av att våga vilja orka klara av de krav arbetsmarknaden ställer på oss idag.

Jag själv står t ex inte ut med mobbing antingen jag själv eller någon annan utsätts för det och jag reagerar starkt på orättvisor. Man kan säga att arbetskonflikter tär mer på mig än vad det tycks göra på andra.

Men det är klart att jag kan härda ut och hålla humöret uppe (om det är en kortare anställning) men frågar man mig efteråt (på nån utvärdering) säger jag alltid precis hur det är och jag har den begåvningen att jag brukar träffa mitt i prick. Som bekant finns det ju ingenting som gör människor så förbannade (egentligen rädda och förtvivlade) som när man råkat komma åt deras ömma punkter.  Men negativa strukturer uppmärksammas förr eller senare och det ligger alltid människor bakom de strukturerna. Fast att komma tillbaka på en arbetsplats efter att man kritiserat den det kan man ju drömma om i det här arbetsklimatet...

Det suger att vara fattig och sysslolös. Att leva ekonomiskt begränsat innebär att leva torftigt och att aldrig kunna resa eller unna sig något gör människor deprimerade efter ett tag.

Min fasta övertygelse är att ingen människa vill vara sysslolös egentligen och att alla människor har förmågor som de vill och kan utveckla om de inte är deprimerade. Alla människor har drömmar som de vill realisera och de borde ges möjlighet till det.

Men att marknaden inte vill ha fler estetlärare och att teaterbranschen inte vill ha skådespelare som vägrar sälja sig i ur och skur kan jag inte ändra. Lika lite som att museibranschen faktiskt kan tänka sig att ta emot teaterpedagoger och skådespelare men till lägsta möjliga lön (för att inte konkurrera ut sin egen museipersonal ) och att hemtjänsten ( ett av samhällets hårdaste arbeten) tacksamt tar emot alla vikarier för ett spottstyver till lön.

Det blir till att vänja sig vid att tänka kreativt och försöka skapa sina egna arbetstillfällen, göra sig oumbärlig så länge det bara går...


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig skriva mer!

Teater och sexism

För några år sedan var det ett jävla hallå i medierna angående sexism inom teaterbranschen. Det gjordes en undersökning om att typ var femte skådespelerska hade blivit sextrakasserad på arbetet. Teatervärlden  hamnade för första gången under lup och tvingades offentligt konfronteras med sitt arbetsklimat och sina arbetsmetoder. Mycket nyttigt för en bransch som alltid sett sig stå över verkligheten. Därefter reviderades uppgiften och P1 ( som stod för undersökningen) fick be om ursäkt för att de farit med osanning.Men var det verkligen så osant det där om sexismen egentligen och stämde verkligen P1:s siffror så illa? Det blev en livlig debatt och äntligen kom genusproblematiken på allvar in i teatervärlden (vilket ju inte var en dag försent...)

Jag sitter på ett kafé i Malmö och pratar med en mycket god vän. Vi pratar om våra teatererfarenheter. Min vän är en av dessa mycket levande och insiktsfulla personer som också har sin bakgrund i teatervärlden. Vi gick bägge estetisk- praktisk teaterlinje, när utbildningen var relativt nystartad. Hon gick i Helsingborg jag i Växjö. När jag gick Skara Skolscen gick hon Kalle Flygare, när hon gick Kulturama och Teaterstudion jobbade jag i fria teaterprojekt och när hon sökte Dramatiska Institutet sökte jag Teaterhögskolan. Vi har bägge arbetat professionellt med teater samt som teaterpedagoger och vi har bägge läst genus på universitetet.

När vi nu sitter och pratar märker vi att våra erfarenheter från framförallt teaterskolorna är mycket lika. Vi har bägge fått en rejäl dos sexism och blivit ganska stukade av den hiarkiska miljö som teaterbranchen står/stod för. 

1993 gick jag Skara Skolscen, en yrkesförberedande scenisk utbildning. Min tanke var att bli skådespelare och jag hade därför redan tidigare gått estetisk-praktisk teaterlinje på gymnasiet. Skara skolscen var/är en välrenomerad förberedande scenisk utbildning. I skolans informationspapper stod att man arbetade enligt den professionella teaterns grunder. Det lät bra tyckte jag. Första terminen blev dock lite av en chock för mig.

Vårt första undervisningsblock som var i sex veckor leddes av en manlig ca 55- årig skådis. Undervisningen under dessa sex veckor tycktes mest gå ut på att befästa stereotypa könsroller i destruktiva parrelationer (jag behöver väl inte tilllägga att det var heterosexuella sådana det gällde).
Minns speciellt en övning.

Vi delades upp i par: kille och tjej. Vi hade till uppgift att gestalta en destruktiv relation. Killen fick till uppgift att på olika sätt förnedra tjejen och alla medel var tillåtna. Under improvisationens gång skulle dock några moment ha genomförts. Killen skulle bland annat få tjejen att tvätta hans fötter samt få henne att klä av sig inför honom (och publiken, alltså klassen) Improvisationen tog slut när den ena parten ( i denna övningen tjejen) bröt ihop men detta kunde ta lång tid vilket innebar att improvisationen kunde hålla på i timmar. Jag minns att läraren vid ett tillfälle dunkade en kille i ryggen efter en lyckad improvisation och sa "bra du har kommit i kontakt med det kvinnohat vi alla går omkring och bär på"

Jag var chockad. Jag som var uppväxt med en feminsitiskt orienterad mamma och som haft två starka kvinnliga teaterlärare på gymnasiet. Vad skulle jag göra?! Jag var rädd att ilska av läraren skulle uppfattats som okvinnligt så jag grät mest på hans lektioner istället. Detta fick till konsekvens att jag blev uppfattad som överkänslig. Så här i efterhand har jag förstått att  min "överkänslighet" var  självbevarelsedrift för att slippa vissa övningar. Så blev det också, jag slapp göra den tidigare beskrivna övningen på ett konventionellt sätt. Jag var den enda tjejen som fick vända på rollerna. Jag skulle förnedra min manliga medskådespelare. Men övningen blev inte riktigt den samma då kvinnliga förnedringsstrategier oftast ser och uppfattas annorlunda än manliga sådana.

Visst kunde jag förnedra killen och visst fick jag honom att bryta ihop, bara det att bemötandet från läraren efteråt inte var det samma som när killarna slutfört sina förnedringsuppgifter. Minns att jag fick sätta mig inför hela klassen och bli utfrågad av den manliga läraren om jag verkligen gillade män eftersom jag uppvisade ett sånt förakt för killen i improvisationen. Minns att jag hamnade i försvarsställning och skämdes. Jag kände mig dum och misstänkliggjord för manshatare.

Det här är bara ett exempel på  hur undervisningen kunde gå till på Skara skolcen anno 1993. Min goda vän på kaféet i Malmö berättar att det främsta skälet till att hon blev utgallrad från Kalle Flygares andra år var att hon va för mullig och inte visat ambition nog att vilja gå ner i vikt. Detta sagt på fullt allvar av en manlig medelålders skådis till en då tjugoårig kvinnlig teaterstudent!

Vi kommer in på andra situationer. Jag minns ett prov på Teaterhögskolan i Sthlm 1997. Hur vi sökande i fjärde provet skulle gestalta en finsk dansbana. Vi var ihopparade som vanligt, kille och tjej. En tjej skulle bli över och hennes uppgift var att konkurera ut en annan tjej och "sno" hennes kille. Jag tyckte uppgiften var obehaglig. Inte nog med att vi befann oss i en extrem konkurenssituation redan, nu skulle vi dessutom gå till handgripligheter och konkurera ut varandra. Och det var tjejerna som skulle agera ut gentemot varandra.  Jag minns rörelselärarens käcka kommentar som ett hån, hon sa att det var en härligt avslappnad övning även om det ju var ett utslagsgivande prov.

Jag minns att jag inte kunde göra övningen. Jag minns hur jag räckte upp handen istället och sa att jag hade ont i knät (vilket jag hade) och att dom andra blev jämna par om jag inte var med. Sen minns jag att jag satt på en stol och tittade på. Jag var inte ledsen för att jag agerat som jag gjort däremot var jag ledsen för att jag förstod där och då att jag räknat ut mig själv och det för att jag inte stod ut med den värld jag kämpat så hårt att få tillhöra. Det är väl ingen överraskning att jag sprack och aldrig kom in på Teaterhögskolan.

Efter det arbetade jag på en institutionsteater en stund. Jag var väl inte direkt förvånad över att den manliga regissören nöp mig i rumpan varje gång jag gick förbi, jag var inte heller särskilt förvånad över att han och de manliga skådespelarna använde sig av olika härskartekniker mot mig och den andra kvinnliga skådespelaren. Jag tänkte såhär är branschen. Men på premiärsfesten kände jag mig kränkt när flera av de manliga skådespelarna i berusat tillstånd tafsade på mig och försökte dra ner mig i knät. Och jag blev besviken på att den ända reaktion den erfarna kvinnliga skådisen gav på det som hänt var  "Men Erika,du vet väl hur män är..."
Men jag svalde vad skulle jag göra, det var ju bara 1998 och tio år kvar till diskussionen om genus och sexism inom teaterbranchen.

Så nog måste man väl ändå säga att det funnits rejält med sexism inom teaterbranchen enas jag och min goda vän om!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

Poesi

Berättelsen om Tulf

Tulf

viftar på svansen (när flickor kommer förbi)

Vill gärna lukta skrev

båd fram och bak

Vill vara nära,

jucka mot

tätt inpå

Lapa fitta

Slicka öra

Är det, det bästa som han vet?

Tulf viftar på svansen

när det bjuds till bords

men

Matte och Husse håller honom tyglad

gärna mat och sprit

(ibland en kaka hasch)

men längre får det inte gå

Tulf får inte gärna sova deras säng

(där går faktiskt gränsen)

Tulf kan bli så påträngande  

och även om det bara är att sparka till honom 

(det är ingen fara då han alltid kommer upp igen, en markering bara)

känns det jobbigt

tycker Matte.

Matte som ensamt ansvar haft

(innan Husse som pekar med hela handen mot både henne och Tulf kom in i bilden)

vet ändå att det inte solklart är

vem som är beroende av vem  

Matte behöver Tulfs viftande snällhet

(när Husse blir för svår)

och Tulf sin Matte

för kanske… värmens skull?

Synd bara att flickorna flyr Tulf …

men titta där en kvinnflicka

kanske hon…

en aning bedagad men ett väl så gott parti åt den tilltufsade

en flickvän kanske…

en alltiallo

som kan

torka

skit,

blod

svett

och tårar

när livet blir för svårt (helst utan att knysta)

Men vad hände egentligen

var kvinnflickan ett sådant  trolöst exemplar?

(vännerna står frågande)

till en början visade hon en sådan sammarbetsvilja  

vilket gladde alla i Tulfs umgänge

(då slapp ju dom

vara

hjälpande hand

mecenat

vakt

och

kamrat)

Det gick som det gick

allt verkade ju så bra

en tjej lika knepig som Tulf

men

oj

hon ställde krav

jobbig

jävla typ

gråta

gnälla

vilja

förändra

Bäst att leka ensam igen

som förut

kanske hitta någon

annan snedbruten figur ( som Tulf själv)

som kan acceptera

att knullas

vind för våg

sedan

äta

skita

dö

tack och adjö

Men är då Tulf dum?

nej, inte alls

han bara beter sig så

för att slippa tänka

tycker han har nog med att överleva/ övervintra

och måste då vara till lags

för att få omvårdnad

av

någon

vem som helst

men helst

någon

med fitta (såklart)

Ser du Tulf så ler och viftar han på svansen glatt

Skrattar höga gälla skratt och skuttar borden kring

hoppas  få något av resterna…

Ja, ser du Tulf så ler och viftar han på svansen glatt

Skrattar höga gälla skratt och skuttar borden kring hoppas få något av livsresterna

Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!