2012-03-16

Diagnoshysteri

Den senaste tiden, det handlar om nu och kanske två år tillbaka, har jag när jag hamnat i djupare samtal  med vänner och bekanta allt oftare fått höra berättelser om hur människor fått olika neuvrologiska diagnoser.

Det har varit ganska sorgliga historier om hur personen först iakttagit att de inte orkat med alla vardagsbestyr som att t ex hålla fast/härda ut på arbeten (påtagligt ofta arbetsplatser med missförhållanden och maktkamper), eller att de inte orkat med alltför monotona arbetsuppgifter eller att de vägrat att bli nedtryckta i någon destruktiv makthiarki på arbetsplatsen. Detta har gjort att de varit arbetslösa ofta vilket i sig skapat ett dåligt självförtroende och en sämre ekonomi.

Påtagligt ofta är de här personerna konstnärligt begåvade och har därför sökt sig till kreativa yrken men har även där haft problem med struktur och att få en kontinuitet. De berättar att de har svårt att få ihop vardagslogistiken som tex att hålla tider och kunna planera sin livsföring. Därav har de börjat känna sig utmattade, deprimerade och otillräckliga.

Efter hand har de dragit sig till minnes att de alltid har haft svårt att koncentrera sig, faktiskt redan som barn och att de alltid har varit kreativa men splittrade till sin personlighet. De här dragen har inte dämpats utan istället förstärkts med åren vilket vållat problem. Det som i de unga tjugoåren av omgivningen kunde betraktas som en rolig impulsivitet har med tiden förvandlats till något dysfuntionellt.

När de kommit såhär långt har de ofta sökt hjälp, ibland i flera år faktiskt utan att fått någon. Men idag på tjugohundratiotalet får de gehör och detta snabbt och resolut. Idag har varje "välvillig" läkare en diagnos att ge och tabletter givetvis så läkemedelsindustrin får sitt. Skämt å sido har de blivit skickade på en neuvrologisk undersökning och sedan (nästan alltid) fått en diagnos.

Och så sitter de då mittemot mig och ser sorgsna ut och säger att det är faktiskt är skönt att ha fått ett svar på varför det inte fungerade i livet men att det är en sorgeprocess och ett stigma att inte vara som alla andra. Men försäkrar de, det är faktiskt skönt för de har faktiskt rätt till viss assistans vad det gäller struktur och psykologhjälp mm.

Hm, tänker jag och så börjar jag tänka på mig själv och att deras beskrivning lika gärna kunde handla om mig. Jag har också alltid försökt gå min egen väg vilket ofta resulterat i att jag tagit hårda smällar både psykiskt och ekonomiskt och jag kan ärligt säga att min stolthet (som ibland gränsat till idioit) periodvis sänkt mig långt ner på samhällsstegen.

Men sen händer nått med mig ,jag blir duktigt förbannad. Vad är det för ett jävla samhällsystem som patologiserar de mest kreativa, sökande och reflekterade människorna?! De människor som tidigare gick under benämningen starka personligheter eller ovanligt känsliga ska alltså idag diagnostiseras som störda. Och varför i hela friden premieras de mest oreflekterade, avstängda personligheterna i samhället trots att de sistnämda människorna frivilligt trubbar av sina sinnena med diverse medikamenter eller mental skit. Men det är det ingen som ifrågasätter. Fast det förståss, så länge man inordnar sig i ledet är det okej.

Att människor underordnar sig de neuvrologiska utredningarna är inte konstigt för utan diagnos idag får man  ingen hjälp varken psykologisk eller fysiologisk. Och det är klart att jag vet att det finns människor som verkligen blivit hjälpta av sin diagnos och som annars inte kunnat klara sin livssituation. Det finns också olika grader av problematik vad det gäller add, adhd och asperger men frågan kvarstår vad består diagnosen av? Hur mycket handlar om det neuvrologiska och hur mycket handlar om den sociala, psykologiska och ekonomiska kontext individen lever i /under?

Jag efterlyser forskning på området och forskning på vad det får för konsekvenser för en individs självförtroende vid en diagnostisering. För bilden man får av diganostiseringar är främst positiv, antingen man får bilden av läkarvetenskapen eller av media (av media ofta via ett gäng framgångsrika diagnostiserade kändisar som rider på sin påstådda diagnos som ett bevis på sin framgång.) Men hur väl stämmer den bilden med verklighetens patologiserade människor?

Borde man inte undersöka detta lite närmare? Hur detta fenomen med diagnoser kommer sig och vilka politiska och ekonomiska intressen som kan ligga bakom denna sak? Och om det visar sig att ungufär en fjärdedel av den västerländska befolkningen plötsligen under 2000-talet fått en massa neuvrologiska hjärnskador borde man då inte göra en världsomfattande undersökning om hur detta kan komma sig? Handlar det om miljöförstöring eller vad?

Sen kan jag inte låta bli att tänka på vår allt annat än fina folkhemshistoria . Att det kanske inte är så stort steg från förra sekelskiftets syn på A och B -människor till dagens diagnoser, bara att det yttrar sig på ett annat vis. Nu när vi också med en aggressiv fosterdiagnostik snart kan reducera bort  människor med så kallade defekter (down syndrom mm) är det ju än angelägnare för oss "vanliga" medborgare att förhålla oss kritiskt till medicinen.

Nej, tänker jag fan heller att vi ska behöva underordna oss en köpt läkarkårs utredningar och diagnoser för att få hjälp vid kriser och få vara de människor vi är!


Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!

11 kommentarer:

  1. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13833068.ab

    SvaraRadera
  2. Fan vad bra skrivet
    / Alex

    SvaraRadera
  3. Oj vad mycket tankar ditt inlägg drog igång hos mig! Jag tror att vi i grunden ser på saken på liknande sätt, att människor måste få vara som de är- att normalitetsbegreppet måste få vara brett, som du skrev på FB.

    Det är verkligen viktiga frågor du tar upp, som bör diskuteras! Det här med vad det är i samhället som gör att så många människor inte klarar av sin vardag längre och lätt hamnar utanför systemet, med svåra konsekvenser. Det är ett sjukt system, som gynnar de som anpassar sig, uppmuntrar till att höja sitt ego i ständig jämförelse med den socialt
    accepterade mallen. Det lilla, begränsade fokuset på sin egen värld, kortsiktighet, konsumtionstänk istället för helhetsperspektiv, premieras. Det går igen i allt. Jag
    tycker att du lyckades sätta fingret på det i dina tidigare inlägg, ang. systemkritiken och hur sex framställs som en produkt, används som ett maktmedel. Vad händer t.ex i förlängningen med vår känsla för medmänsklighet, när sex
    förknippas med våld, maktspel, prestation, utseendekrav osv?

    Men, även om jag håller med dig i stora drag, blir det plötsligt svårt för mig att applicera hela det stora perspektivet på det här med NPF (neuropsykiatriska
    funktionshinder). Det finns så många aspekter att ta hänsyn till, på så många olika plan. Det är ett stort och omfattande ämne som verkligen intresserar mig, där jag följt utvecklingen under många år, läser mycket, träffar människor genom projekt, både med diagnoser, läkare, psykiatriker, psykologer, arbetsterapeuter, forskare osv.

    Möjligen kan det också vara för att det kommer så nära inpå mig som jag har svårt att se den "stora bilden", en del sådana tankar väcktes hos mig nu t.ex.

    Förutom detta med samhällets krav och inverkan gällande de ökande diagnosticeringarna, där man på något sätt kan se det
    som att människor som tidigare var fungerande, nu får svårare omständigheter och därför söker diagnoser- undrar jag ändå
    om det inte finns mer bakom problematiken än så? Allt fler ser ut att utveckla allt större kognitiv problematik och
    beteendestörningar. Möjligtvis är klimatet mer öppet, att man talar om det i större utsträckning än tidigare, men jag tror
    inte att det är hela sanningen.

    Det borde t.ex också talas mer om miljömässiga faktorer som kan påverka oss rent fysiskt, och därmed leda till ökade
    kognitiva svårigheter. T.ex miljögifter, kemikalier, urlakad näring från kosten (bl.a. pga manipulation med växter och
    djur på cellnivå)- vad "cocktaileffekten" av alla dessa ämnen vi utsätts för orsakar? Vi vet alldeles för lite om vad som
    händer, mycket pekar på samband med ökade kognitiva svårigheter. Där behövs förutom omfattande forskning och studier, också mer självständigt, kritiskt tänkande. Varför litar vi ofta blint på att allt som finns tillgängligt är kontrollerat och säkert?

    Som med all medicinsk forskning finns det absolut fog för ifrågasättande. Läkemedelsbranschen är förstås ivrig att sponsra där det finns möjliga vinster att hämta. Det leder bl.a till att mer sällsynta sjukdomar och diagnoser förblir
    outforskade, på de sjukas bekostnad. Finns det inte tillräckligt stor målgrupp att medicinera/behandla, är det heller inte värt att satsa pengar på forskning, så länge det görs på vinstdrivande grunder. Långt ifrån all forskning som bedrivs på området NPF är dock "köpt". Det finns så många forskningsprojekt som drivs av verkligt intresse och av en vilja att förklara, förstå, samt söka alternativa behandlingsmetoder. Jag har själv nyligen t.ex stöttat ett forskningsprojekt avseende naturens inverkan på personer med NPF (delvis sponsrat av vildmarksturismen i Norge där man noterat positiva effekter, vinstsyfte, men i mitt tycke på mer sympatiska grunder), en droppe i havet kan tyckas, men de blir allt fler.
    Det är som alltid dock ett problem att de stora forskningsanslagen- genom läkemedelsindustrin- också får störst genomslagskraft...

    SvaraRadera
  4. ..Ändå är jag väldigt tacksam över de framsteg som forskningen har bidragit till. Autismspektrumforskningen har lett till större kunskap och gett upphov till modeller och verktyg att arbeta med. Under bara de senaste 20 åren har det skett en enorm utveckling inom området! För inte alls länge sedan förknippades begreppet Autism, både bland läkare och allmänhet, snarast med katatoni, okontaktbarhet, utvecklingsstörning- någon som inte kommunicerar öht, sitter och vaggar och ev. får utbrott emellanåt (vilket man med dagens kunskap vet att odiagnosticerad autism kan leda till, om en person ej möter förståelse...). Barn som visade beteenden liknande de som idag som får autismdiagnos, etiketterade man "barnpsykos" och anledningen till att barnen utvecklade denna psykos ansåg man berodde på s.k "kylskåpsmödrar"- man antog att de var okänsliga, kalla mammor, oförmögna att älska sina barn, som orsakade störningar i objekts-relationsfasen i barnets utveckling (papporna hade väl inget att göra med detta alls). Förutom att enkelt "lösa" problemet genom att beskylla redan
    förkrossade mödrar för att ha "försört" sina barn, fanns det ingen som helst plats för dessa människor i samhället.
    Föräldrarna tvingades att antingen institutionalisera de här barnen på livstid (där det begicks fruktansvärda övergrepp
    med stöd av den psykodynamiskt inriktade modellen) eller så blev de "vindsbarn"- inlåsta i hus utan kontakt med omvärlden, gömda av sina föräldrar som fick organisera
    sina liv efter detta skamliga, som ingen fick veta om.

    Det är positivt, för att inte säga livsavgörande, för dem som numera föds med en atypisk neuropsykiatrisk begåvning, att
    det numera finns bred kunskap och verktyg att arbeta med. Ökad kunskap har också lett till att vi numera kan se att det
    finns ett brett spektrum av begåvningsprofiler inom den atypiska neurobegåvningsprofilen. Det blir allt svårare att kalla alla dessa för "störningar", då de varierar kraftigt i grad, och där fördelarna hos vissa (t.ex intellektuell, kreativ begåvning) överstiger nackdelarna. Särskilt då man med strategier kan lära sig att hantera mindre svårigheter, som planeringsförmåga och struktur.

    SvaraRadera
  5. Du skriver "De människor som tidigare gick under benämningen starka personligheter eller ovanligt känsliga ska alltså idag
    diagnostiseras som störda." Men är det verkligen så? Historiskt sett har vi tidigare varit mycket mer beroende av att vara en del av kollektivet. Människor föddes in i

    en roll, yrke, ställning i samhället utan chans att påverka. Kyrkans och statens värdegrunder var allmängiltiga i samhället, man skulle veta sin plats. Könsrollerna

    var än svårare att bryta mot. Att hävda sin individualitet och personlighet är snarare något nypåkommet. Att inte inordna sig pga att man t.ex inte står ut med

    monotona arbetsuppgifter hade inte setts med blida ögon.

    Framstegen inom området NPF, kunskapen om hur stort och varierande spektrumet är, sker nu i mycket snabb takt, vilket
    leder till att samhället i övrigt inte har hängt med i utvecklingen. Okunskapen är utbredd, många har åsikter och
    fördomar, man vet inte hur man ska hantera den ökande diagnosticeringen.

    ..En risk som jag ser med att ifrågasätta diagnostiseringen som sådan, läkarnas kompetens, diagnosernas "vara eller icke
    vara", normalitetsbegreppet, är att det brukar slå tillbaka mot de redan utsatta- de som sökt hjälp. Det leder lätt till
    ökad stigmatisering och ifrågasättande av individerna som har sökt diagnoser, snarare än att sätta press på ledare att
    förändra samhällsklimatet.

    SvaraRadera
  6. Ett exempel på detta är (den vidriga!!) boken "Diagnosens Makt" som fått stor genomslagskraft särskilt bland handläggare inom socialtjänst, Försäkringskassa,
    personligt ombud, AF och liknande instanser som ska finnas som STÖD i samhället (förutom bland diverse oinsatta "förståsigpåare"). En bok som utger sig för att
    vetenskapligt ifrågasätta, men snarare grundar sig på författarnas subjektiva antaganden och fördomar. Den genomsyras av andan "det är bara att skärpa sig", att
    eftersom man inte fysiskt kan påvisa dessa diagnoser, genom blodprov etc så "finns" de inte. Den är populär att hänvisa till för att neka människor hjälp, göra besparingar och samtidigt klappa varandra på axeln och tycka att man gör alla en fin tjänst genom att inte "sjukdomsförklara" människor. Vad man istället gör är att trivialisera ett verkligt problem, ta ifrån personerna både sin värdighet (de avfärdas som lata, "de-kan-om-de-bara-vill", "de-vill-ha-något-att-skylla-på-för-att-slippa-anstränga-sig-som-alla-andra") och rätt till behandling utefter SIN förmåga.

    De här "forskarna" bakom boken har sysslat med liknande projekt tidigare, här är t.ex ett dåtida svar från författaren Gunilla Gerland, själv diagnosticerad med högfungerande autism/Aspergers, som föreläser samt skriver kring detta, angående en tidigare bok av samma "forskargrupp", full av grova övertramp, faktafel, integritetskränkningar, osv:

    http://www.inlv.demon.nl/ashfa/gerland_3.html

    Även en annan artikel av Gerland angående en gammal förlegad syn på neuropsykiatri, som tyvärr fortfarande till viss del lever kvar, trots forskningsframsteg:

    http://www.inlv.demon.nl/ashfa/gerland_2.html

    Jag tror att jag förstår din ståndpunkt och anledningen till att du refererade till artikeln "STOPPA DIAGNOSSKOJARNA" i aftonbladet, men upprörs av den typen av artiklar (är van att de brukar framföras med ett annat budskap än ditt dock).
    Detta är alltså ingen kritik riktad mot dig Erika, eller det du ville framföra, jag vill bara utveckla mitt resonemang kring vad jag ser som riskfyllt. Artikeln i fråga har högre kvalitet och relevans jämfört med genomsnittet. Sedan den
    publicerades 2011, har det dock utformats riktlinjer som gör det svårare för de oseriösa aktörerna på "diagnosmarknaden",
    bland annat genom påtryckningar från föreningar som Attention.

    SvaraRadera
  7. Annars brukar det vara populärt bland kvällstidningarna att köra löp av typen "DE DROGAR SINA BARN", där man framställer
    diagnosticering och läkemedelsbehandling på ett mycket ensidigt och missvisande sätt. Det är billiga, men effektiva
    metoder som får folk att reagera, förfasa sig- och säljer lösnummer. Tyvärr skapar de också opinion bland en okunnig
    allmänhet, som tror att det handlar om lata föräldrar som istället för att uppfostra sina barn hellre "ger dem en lina
    amfetamin". Jag efterlyser mer nyanser än så i debatten, tack! Och blir fruktansvärt provocerad av hur föräldrar som
    kämpar för sitt och sina barns liv, aldrig får mer än 2-3 timmars sammanhängande sömn (fortfarande när barnen är
    TONÅRINGAR), som måste vara supermänniskor och klara omänskliga förhållanden, de som ger med hela sin kapacitet, med ständigt dåligt samvete för barnens skull- ständigt är de som blir klandrade och ifrågasatta!

    Enligt min erfarenhet ser det är det inte alls ut så att man vanligtvis enkelt och snabbt får en diagnos och sedan självklar medicinering därpå.

    Då metylfenidathydroklorid (den amfetaminliknande substans som ingår i dessa omtalade läkemedel) blev godkänt som
    fungerande vid flera av dessa diagnoser, och därmed ingår i högkostnadsskyddet, införde t.ex Västra Götalands län ett
    förskrivningsstopp av dessa, då det "skulle kosta samhället för mycket" med subventioneringen. Det ska sägas att det
    endast är läkare med specialistkompetens inom neuropsykiatri som har befogenhet att förskriva dessa läkemedel, som är
    narkotikaklassade, och alltså inget man lite slarvigt kan få av sin allmänläkare.

    Det intressanta med den här amfetaminliknande substansen är effekten den påtagligt ofta har på människor med exempelvis
    hyperaktivitet, att de känner ett inre lugn och har möjlighet att fokusera, skaffa sig överblick. Tvärtom mot hur den
    fungerar på "neurotypiska" personligheter alltså. Otaliga odiagnostiserade människor har istället börjat "självmedicinera" med amfetamin och hamnat i kriminalitet och
    missbruk. De berättar om hur de genom amfetamin fick en chans att lugnt kunna VÄLJA att sätta sig ner och läsa en bok för första gången någonsin, medan deras kompisar fick en helt annan ("rus") effekt.

    De här läkemedlen rekommenderas dessutom att man tar under en kortare tidsperiod, då kan man få som ett "fönster" på kanske 3 år, då man med medicinens inverkan får uppleva hur det är att ha möjlighet att t.ex kunna välja fokus, ha överblick osv- och under den tiden skaffa sig strategier för att hantera de svårigheter man har, så att man sedan har
    verktyg för att kunna hantera sitt liv även UTAN medicinen. Effekten avtar sedan, verkningslöst att fortsätta medicinera.

    SvaraRadera
  8. Fördelarna med de här preparaten är att de, till skillnad mot exempelvis klassisk psykofarmaka som diverse antidepressiva,
    går ur systemet efter ca 8-12 timmar, de ger ingen abstinens (eller "utsättningssymptom" som det så fint kallas..), de
    förgiftar inte levern som antidepressiva gör. De trubbar inte av känslor som antidep. Man kan ta en tablett tillfälligt en
    dag då man behöver fokusera, och hoppa över lediga dagar, t.ex. Med tanke på alternativen så tycker jag att de är orimligt skandalomtalade och problematiserade. Jamen herregud, det är ju KNARK(!!) verkar vara den allmänna synen. Visst ska man vara försiktig med läkemedel öht,
    självklart ska man undvika så långt det går. Men jag anser nog att synen på mer accepterade läkemedel, jämfört med dessa,är rejält skev och snarare grundas på okunskap
    och antaganden än verkliga fakta. (Strattera, som nämns i artikeln ovan, är dock inte ett metylfenidat-preparat, utan har helt andra aktiva ämnen. Det är en gammal misslyckad antidep-drog som inte använts sedan 50-talet pga sin bristfälliga effekt samt grava biverkningar, som företaget Eli Lilly tyckte var passande att damma av och nylansera som verksamt vid NPF när de ökade diagnoserna började komma. Det används vad jag vet numera endast i undantagsfall då metylfenidat ej fungerar.)

    Först när jag läste din text uppfattade jag det som att du var aningens nedlåtande i tonen mot de som "underordnade sig en köpt läkarkårs utredningar och diagnoser", att de på något sätt släppt sin karaktärsfasthet, inordnat sig i ledet, till
    skillnad mot dig som går din egen väg- och blev lite stött. Jag tycker inte att det alls behöver vara så för att man tar
    hjälp av en diagnosmall. Man behöver inte nödvändigtvis ha "köpt" allt inom ramen för diagnosen, man kan fortfarande vara kritisk mot vissa saker, och ta ett informerat beslut. Många blir hjälpta och känner sig mer hemma i sig själva, vet mer om hur de fungerar, hur de kan använda sig av sina styrkor, och hantera det som tidigare varit problematiskt.Det kan snarare vara det som sorgeprocessen många vuxna går igenom som får diagnosen sent i livet, handlar om- man tänker på hur annorlunda livet kunde sett ut om man hade haft kunskapen om sig själv och sina färdigheter tidigare. Om man hade kunnat förklara, fått möjlighet att utföra uppgifter
    på ett sätt som passar, istället för att pressas in i en opassande mall i skolan, med ständiga misslyckanden som följd, och därmed alltmer dålig självkänsla. Det föder
    en ilska, som lätt blir till sorg eller bitterhet, eftersom man inte kan ändra på det förflutna, och det har satt sina spår. Det är något jag har hört av åtskilliga personer, att de genom diagnosen har hittat en ny styrka och stolthet i sig själva. Jag tror oftare att det snarare handlar om sådana saker, än stigmat "att inte vara som alla andra". Det har man för länge sedan insett att man inte är, och det är kanske oftast inte heller något som är eftersträvansvärt?

    Men efter att ha läst igenom texten några gånger till, tror jag att vad du snarare är kritisk mot diagnosticeringen som
    sådan, att det ser ut att krävas så mycket underlag för att få hjälp av samhället? Förstår jag dig rätt då? Där är vi
    överens, samhällsklimatet är väldigt hårt och uteslutande- för att må dåligt krävs det banne mig att man samtidigt har
    kraften att kämpa och förklara sig! Det måste jag tyvärr säga inte är någon större skillnad även om man har en diagnos "på
    papperet". Snarare blir det som en extra belastning då okunskapen är utbredd, man får ständigt vara beredd på att försvara sig mot diverse fördomsfulla påhopp och misstolkningar om vad det innebär.
    Därför skulle jag nog inte rekommendera någon att söka en diagnos för att få mer hjälp och stöd av samhället, utom möjligtvis inom psykiatrin för att få adekvat behandling, som det ser ut i dagsläget.

    SvaraRadera
  9. Allt detta sammantaget tror jag är viktigt att belysa, så att debatten i sin helhet blir mer nyanserad, och människor vet vad det är de ger sig in på, på gott och ont, när de söker hjälp via en diagnos.

    Tack för dina kloka tankar ännu en gång! Och för att du väckt nya hos mig. Puh! Långt blev det!

    SvaraRadera
  10. Tack Hanna för ditt mycket tänkvärda inlägg. Du har stor kunskap i ämnet.
    När jag skriver om ämnet diagnostiseringar tänker jag framföralltpå ett ideologiskt plan. Jag tänker också på de personer som liksom är i "mellanrummet" alltså inte de som uppenbart har en dysfunktion som tex autism mm.

    SvaraRadera