Hur vet man att man är tillsammans med en alkoholist? Idag när alla super hedlöst och alkoholen har blivit en helig ko är det extremt svårt att hävda att alkoholbruket hos ens partner blivit till ett missbruk. Allt är ju liksom okej och alla dricker ju och samhällssystemet har faktiskt godkänt den här säkerhetsventilen och uppmuntrar ibland till och med människors ökade alkoholkonsumtion. För att dricka är ju ett härligt sätt att njuta av livet och slappna av, visst?! Skit samma i hur många våldtäkter, misshandelsfall och barndomar som blir förstörda. Spriten måste vi kosta på oss och ett visst svinn får man räkna med... Att supa skallen i bitar är okej, att käka legala läkemedel är också okej men nåde den som sätter sig på tvären och inte vill dricka alls, det är faktiskt INTE OKEJ! Men jag förstår visst, det är ju inte så att jag själv aldrig testat alkohol det är bara att när man levt med någon som missbrukar ser man inte den "härliga ansvarslösa aspekten" av drogen man ser bara det sunkiga, äckliga och tragiska i att en människa går ner sig påhejad av sin omgivning.
En accepterad säkerhetsventil i vårt högpresterande samhälle heter alltså alkohol och varför inte nyttja den när det är så bekvämt... För när man är berusad behöver man inte stå till svars för sina handlingar och därför kan man liksom göra lite vad som helst utan att bli ifrågasatt. Vad praktiskt, man kan tafsa på folk, man kan trakassera folk, sno deras mobiltelefoner, och kissa ner sig och sen rättfärdiga det med att "jag va faktiskt full och kommer inte ihåg". Och det obegripliga är att samhället och dess invånare godkänner beteendet. Till och med självaste rättssystemet tycker det är en förmildrande omständighet att den brottsmisstänkte är berusad. Det kan man se om man undersöker fler rättsfall lite närmare.
Själv var jag med om en obehaglig händelse för nått år sedan. En kompis till mitt ex snodde min mobil. Mycket medveten om att det var min mobil ,då han nämnde mitt namn flera gånger, ringde han till mina kontakter och sextrakasserade dom. När jag polisanmälde saken hävdade åklagaren att det var en förmildrande omständlighet att snubben var berusad, han kunde faktiskt inte ta ansvar för vad han gjorde?! Det här är intressant. Hur långt man kan dra ett sånt resonemang, är det möjligt att snatta eller råna folk och sen bara rycka på axlarna och säga "sorry jag va full"? Jag tog upp frågan. Åklagaren blev en aning besvärad" Ja kanske att du hårdrar det lite." "Jaha (svarade jag) menar du att bara för att det handlar sextrakasserier under alkholpåverkan är det inte så farligt? Vari ligger den logiken?" Att den här snubben ringde mina arbetskollegor och t om en arbetsgivare och snackade dirty om mig ,vilket i förlängningen fick till konsekvens att jag förlorade jobbkontakter, är alltså inget giltigt skäl till att åtala honom. Budskapet killen fick av samhället var: gör vad du vill bara du säger att du var tillräckligt berusad så kommer du komma undan.
Det är sånna resonemang som gör det än svårare att leva med en partner med missbruksproblem. Omgivningen tycker nämligen att fylla är ett fullt accepterat beteende nästan oavsett vad personen gör. För det innebär ju att vi alla har den friheten och det är ju kul eller? Så vad gör man när umgänget ivrigt påhejar ens partners supande och ser det som "en kul grej" att han/hon blir asplakat medan man själv får byta lakan om natten när personen i fråga kissar ner sig i sängen och ibland förgriper sig sexuellt på en och samtalsnivån ligger nära en imbicills? Ska man skratta med eller?!
Tänker på "våga prata om det- debatten" och tänker att alkoholkonsumtionen (som väl idag måste ligga procentuellt mycket nära 1800-talets "supa ihjäl sig tid") verkligen har med sexuella övergrepp i gråzonen att göra. Men jag tycker inte att alkoholens roll problematiserades tillräckligt i den debatten. En god vän till mig tyckte det var lite för mycket bekännelse över "våga prata om det debatten" Jag är nog egentligen inte av samma åsikt. Jag tror att det är viktigt att våga prata om tabun ( och då menar jag vårt tids tabun som inte handlar om vågat sex eller drogförhärligande för sånna saker är inte längre tabun det är tvärtom något vi pratar om hela tiden) Och jag tror verkligen att många liksom jag i förtvivlan önskat att omgivningen vågat öppna ögonen och se det man själv tvingats leva med. Att omgivningen såg och brydde sig istället för att ansvarslöst skita i sina så kallade vänner.
Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!
2012-03-27
2012-03-16
Diagnoshysteri
Den senaste tiden, det handlar om nu och kanske två år tillbaka, har jag när jag hamnat i djupare samtal med vänner och bekanta allt oftare fått höra berättelser om hur människor fått olika neuvrologiska diagnoser.
Det har varit ganska sorgliga historier om hur personen först iakttagit att de inte orkat med alla vardagsbestyr som att t ex hålla fast/härda ut på arbeten (påtagligt ofta arbetsplatser med missförhållanden och maktkamper), eller att de inte orkat med alltför monotona arbetsuppgifter eller att de vägrat att bli nedtryckta i någon destruktiv makthiarki på arbetsplatsen. Detta har gjort att de varit arbetslösa ofta vilket i sig skapat ett dåligt självförtroende och en sämre ekonomi.
Påtagligt ofta är de här personerna konstnärligt begåvade och har därför sökt sig till kreativa yrken men har även där haft problem med struktur och att få en kontinuitet. De berättar att de har svårt att få ihop vardagslogistiken som tex att hålla tider och kunna planera sin livsföring. Därav har de börjat känna sig utmattade, deprimerade och otillräckliga.
Efter hand har de dragit sig till minnes att de alltid har haft svårt att koncentrera sig, faktiskt redan som barn och att de alltid har varit kreativa men splittrade till sin personlighet. De här dragen har inte dämpats utan istället förstärkts med åren vilket vållat problem. Det som i de unga tjugoåren av omgivningen kunde betraktas som en rolig impulsivitet har med tiden förvandlats till något dysfuntionellt.
När de kommit såhär långt har de ofta sökt hjälp, ibland i flera år faktiskt utan att fått någon. Men idag på tjugohundratiotalet får de gehör och detta snabbt och resolut. Idag har varje "välvillig" läkare en diagnos att ge och tabletter givetvis så läkemedelsindustrin får sitt. Skämt å sido har de blivit skickade på en neuvrologisk undersökning och sedan (nästan alltid) fått en diagnos.
Och så sitter de då mittemot mig och ser sorgsna ut och säger att det är faktiskt är skönt att ha fått ett svar på varför det inte fungerade i livet men att det är en sorgeprocess och ett stigma att inte vara som alla andra. Men försäkrar de, det är faktiskt skönt för de har faktiskt rätt till viss assistans vad det gäller struktur och psykologhjälp mm.
Hm, tänker jag och så börjar jag tänka på mig själv och att deras beskrivning lika gärna kunde handla om mig. Jag har också alltid försökt gå min egen väg vilket ofta resulterat i att jag tagit hårda smällar både psykiskt och ekonomiskt och jag kan ärligt säga att min stolthet (som ibland gränsat till idioit) periodvis sänkt mig långt ner på samhällsstegen.
Men sen händer nått med mig ,jag blir duktigt förbannad. Vad är det för ett jävla samhällsystem som patologiserar de mest kreativa, sökande och reflekterade människorna?! De människor som tidigare gick under benämningen starka personligheter eller ovanligt känsliga ska alltså idag diagnostiseras som störda. Och varför i hela friden premieras de mest oreflekterade, avstängda personligheterna i samhället trots att de sistnämda människorna frivilligt trubbar av sina sinnena med diverse medikamenter eller mental skit. Men det är det ingen som ifrågasätter. Fast det förståss, så länge man inordnar sig i ledet är det okej.
Att människor underordnar sig de neuvrologiska utredningarna är inte konstigt för utan diagnos idag får man ingen hjälp varken psykologisk eller fysiologisk. Och det är klart att jag vet att det finns människor som verkligen blivit hjälpta av sin diagnos och som annars inte kunnat klara sin livssituation. Det finns också olika grader av problematik vad det gäller add, adhd och asperger men frågan kvarstår vad består diagnosen av? Hur mycket handlar om det neuvrologiska och hur mycket handlar om den sociala, psykologiska och ekonomiska kontext individen lever i /under?
Jag efterlyser forskning på området och forskning på vad det får för konsekvenser för en individs självförtroende vid en diagnostisering. För bilden man får av diganostiseringar är främst positiv, antingen man får bilden av läkarvetenskapen eller av media (av media ofta via ett gäng framgångsrika diagnostiserade kändisar som rider på sin påstådda diagnos som ett bevis på sin framgång.) Men hur väl stämmer den bilden med verklighetens patologiserade människor?
Borde man inte undersöka detta lite närmare? Hur detta fenomen med diagnoser kommer sig och vilka politiska och ekonomiska intressen som kan ligga bakom denna sak? Och om det visar sig att ungufär en fjärdedel av den västerländska befolkningen plötsligen under 2000-talet fått en massa neuvrologiska hjärnskador borde man då inte göra en världsomfattande undersökning om hur detta kan komma sig? Handlar det om miljöförstöring eller vad?
Sen kan jag inte låta bli att tänka på vår allt annat än fina folkhemshistoria . Att det kanske inte är så stort steg från förra sekelskiftets syn på A och B -människor till dagens diagnoser, bara att det yttrar sig på ett annat vis. Nu när vi också med en aggressiv fosterdiagnostik snart kan reducera bort människor med så kallade defekter (down syndrom mm) är det ju än angelägnare för oss "vanliga" medborgare att förhålla oss kritiskt till medicinen.
Nej, tänker jag fan heller att vi ska behöva underordna oss en köpt läkarkårs utredningar och diagnoser för att få hjälp vid kriser och få vara de människor vi är!
Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!
Det har varit ganska sorgliga historier om hur personen först iakttagit att de inte orkat med alla vardagsbestyr som att t ex hålla fast/härda ut på arbeten (påtagligt ofta arbetsplatser med missförhållanden och maktkamper), eller att de inte orkat med alltför monotona arbetsuppgifter eller att de vägrat att bli nedtryckta i någon destruktiv makthiarki på arbetsplatsen. Detta har gjort att de varit arbetslösa ofta vilket i sig skapat ett dåligt självförtroende och en sämre ekonomi.
Påtagligt ofta är de här personerna konstnärligt begåvade och har därför sökt sig till kreativa yrken men har även där haft problem med struktur och att få en kontinuitet. De berättar att de har svårt att få ihop vardagslogistiken som tex att hålla tider och kunna planera sin livsföring. Därav har de börjat känna sig utmattade, deprimerade och otillräckliga.
Efter hand har de dragit sig till minnes att de alltid har haft svårt att koncentrera sig, faktiskt redan som barn och att de alltid har varit kreativa men splittrade till sin personlighet. De här dragen har inte dämpats utan istället förstärkts med åren vilket vållat problem. Det som i de unga tjugoåren av omgivningen kunde betraktas som en rolig impulsivitet har med tiden förvandlats till något dysfuntionellt.
När de kommit såhär långt har de ofta sökt hjälp, ibland i flera år faktiskt utan att fått någon. Men idag på tjugohundratiotalet får de gehör och detta snabbt och resolut. Idag har varje "välvillig" läkare en diagnos att ge och tabletter givetvis så läkemedelsindustrin får sitt. Skämt å sido har de blivit skickade på en neuvrologisk undersökning och sedan (nästan alltid) fått en diagnos.
Och så sitter de då mittemot mig och ser sorgsna ut och säger att det är faktiskt är skönt att ha fått ett svar på varför det inte fungerade i livet men att det är en sorgeprocess och ett stigma att inte vara som alla andra. Men försäkrar de, det är faktiskt skönt för de har faktiskt rätt till viss assistans vad det gäller struktur och psykologhjälp mm.
Hm, tänker jag och så börjar jag tänka på mig själv och att deras beskrivning lika gärna kunde handla om mig. Jag har också alltid försökt gå min egen väg vilket ofta resulterat i att jag tagit hårda smällar både psykiskt och ekonomiskt och jag kan ärligt säga att min stolthet (som ibland gränsat till idioit) periodvis sänkt mig långt ner på samhällsstegen.
Men sen händer nått med mig ,jag blir duktigt förbannad. Vad är det för ett jävla samhällsystem som patologiserar de mest kreativa, sökande och reflekterade människorna?! De människor som tidigare gick under benämningen starka personligheter eller ovanligt känsliga ska alltså idag diagnostiseras som störda. Och varför i hela friden premieras de mest oreflekterade, avstängda personligheterna i samhället trots att de sistnämda människorna frivilligt trubbar av sina sinnena med diverse medikamenter eller mental skit. Men det är det ingen som ifrågasätter. Fast det förståss, så länge man inordnar sig i ledet är det okej.
Att människor underordnar sig de neuvrologiska utredningarna är inte konstigt för utan diagnos idag får man ingen hjälp varken psykologisk eller fysiologisk. Och det är klart att jag vet att det finns människor som verkligen blivit hjälpta av sin diagnos och som annars inte kunnat klara sin livssituation. Det finns också olika grader av problematik vad det gäller add, adhd och asperger men frågan kvarstår vad består diagnosen av? Hur mycket handlar om det neuvrologiska och hur mycket handlar om den sociala, psykologiska och ekonomiska kontext individen lever i /under?
Jag efterlyser forskning på området och forskning på vad det får för konsekvenser för en individs självförtroende vid en diagnostisering. För bilden man får av diganostiseringar är främst positiv, antingen man får bilden av läkarvetenskapen eller av media (av media ofta via ett gäng framgångsrika diagnostiserade kändisar som rider på sin påstådda diagnos som ett bevis på sin framgång.) Men hur väl stämmer den bilden med verklighetens patologiserade människor?
Borde man inte undersöka detta lite närmare? Hur detta fenomen med diagnoser kommer sig och vilka politiska och ekonomiska intressen som kan ligga bakom denna sak? Och om det visar sig att ungufär en fjärdedel av den västerländska befolkningen plötsligen under 2000-talet fått en massa neuvrologiska hjärnskador borde man då inte göra en världsomfattande undersökning om hur detta kan komma sig? Handlar det om miljöförstöring eller vad?
Sen kan jag inte låta bli att tänka på vår allt annat än fina folkhemshistoria . Att det kanske inte är så stort steg från förra sekelskiftets syn på A och B -människor till dagens diagnoser, bara att det yttrar sig på ett annat vis. Nu när vi också med en aggressiv fosterdiagnostik snart kan reducera bort människor med så kallade defekter (down syndrom mm) är det ju än angelägnare för oss "vanliga" medborgare att förhålla oss kritiskt till medicinen.
Nej, tänker jag fan heller att vi ska behöva underordna oss en köpt läkarkårs utredningar och diagnoser för att få hjälp vid kriser och få vara de människor vi är!
Hade du glädje av inlägget? Hjälp mig att skriva fler!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)